Hannas Plats

Jag ojade mig lite över att behöva åka till universitetet idag. Det var inte bara vädret. Det är hela grejen stressa dit, inte hinna äta ordentligt för att sedan stressa direkt till dansen som gör att mina onsdagssejourer till uni aldrig känns riktigt passande.

Idag verkar tunnelbaneguden ha varit inne helt på min linje. Lite oväntat kändes det skönt att röda linjen stod still. Inte en vagn i sikte och folk verkade ha väntat länge. Eftersom jag redan var sen och skulle behöva byta till ersättningsbuss halvvägs kände jag att det var lika bra att vända vid Slussen. Bara tanken på att försöka komma i tid till dansen efteråt blev mig övermäktig.

När jag steg in i porten hemma var det lite Arwen över det hela. Kåpan, det mystiska leendet, kontakten med högre makter och det där, men något mindre underskön. Ärligt talat får jag erkänna att Arwen helt eller delvis gestaltades av en dränkt katt. Jag kände mig ändå nöjd över min hemkomst. Som hjälten som återvänder hem. Misslyckad i och för sig. Eftersom jag inte var nära att lyckas med mitt uppdrag. Men alla kan ju inte vara Spiderman. Jag är nog inte mycket till Arwen heller. Bara Hanna. Och idag kändes det som en alldeles tillräcklig uppgift.

Läs även andra bloggares åsikter om Arwen, hjälte, tunnelbanegudarna