Livsval
De senaste dagarna har jag träffat på fler människor som är på väg eller som har lämnat stan för ett lugnare liv på landet. Och jag blir så avundsjuk. Jag tror att jag hör hemma bland susande träd och fågelkvitter. I alla fall känns det ofta så. Jag behöver en annan hjärtrytm. Med uppkoppling förstås.
Samtidigt som jag känner att jag behöver sätta mig ner och välja mer aktivt, tror jag att jag oftast följer mitt hjärta. Jag tänker "jag vill" och sen gör jag det. Jag känner mig aldrig klar, jag strävar framåt mot nya tag. Inget känns någonsin klart, allt är i utvecklingsfas 1.
Igår kom ett beslut från någon annan. Det gick väldigt fort att få det beslutet och jag oroade mig över den höga hastigheten innan jag hann läsa det. Snabba beslut betyder oftast nej. Igår betydde det ja. Det var kanske inte avgörande för mina framtida planer, men det var ändå lugnande. Det betyder fortfarande att jag tror mig vara på rätt väg. Ett steg på vägen är avcheckat. Just cruisin´.
Ändå har jag en inre stress som betyder att det går för långsamt. Något går för långsamt. Jag hinner inte få någon ro på kvällarna för att väntan och längtan gör mig galen. Och jag kan inte göra något åt det. Mer än att vänta.
Läs även andra bloggares åsikter om längtan, väntan, livsval, landsbygdsbo, beslut, följa hjärtat
Själv tycker jag det mesta går för snabbt - rusar iväg. Saker få gärna gå lite långsamare.
Håller med Tom. Men i bland rusar allt på och jag ligger och vilar i stormens öga.
Går på en yoga kurs och tycker att jag blir mindre stressad samtidigt som jag längtar ut till landet och lantlivet.
På min skola pratar vi mycket om djurens naturliga beteende (går djuvård dådå)och hur extremt viktigt de är att tillgodese dessa. Jag undrar, när tänker vi på våra egna naturliga beteenden?
Amen to that! Jag vet hur vänta och längta känns....dubbelt upp nu för tiden. Klättrar på väggarna.
Tom: Jo, i alla jag gör tycker jag likadant. Men det beror på vad man väntar på och hur långt det är dit.
Gagrbo: Stockholmare? Visst finns det ro också, men inte den där totala genomgripande ron.
Mathilde: Helt riktigt. Det förtränger vi nog allt för ofta.
Therror: Mmmm... jag förstår att din väntan känns outhärdlig. Men snart vet du i alla fall!
