Hannas Plats

Det är något i mig som inte riktigt kan få bort längtan efter lukten av öknen. Den har trängt sig på och vägrar att släppa sitt tag.

Jag har nästan glömt bort anekdoterna som vi så varmt värnade om medan vi var där. Så här kommer en:

På bazaren i Agadir hamnade vi på ett berber-apotek. (Berberna är urbefolkningen i Marocko). Där fanns det örter och mediciner för precis allt: förstoppning, eksem, acne, migrän, sömnproblem, diarré, inkontinens, impotens, inkompetens (kanske?). Allt skulle vi förstås lukta på, känna på eller stryka på oss. Till slut kom mannen fram till en svart pulver. Han tog en näve av pulvret och hällde ner det i vad som såg ut som en gammal kalsong. Sedan gnuggande han den mot handen och var ilsnabbt framme vid första näsa och tryckte upp den i vardera näsborre och bad oss dra in andan. Vi kunde inte annat än att lyda. Där stod vi sen, lätt avdomnade i näsan och lätt oroliga över hur många som fått den där kalsongen uppkörd i näsan innan oss. Det var ingen som fick migrän den dagen.

Varje gång vi råkade stiga in på ett sådant apotek fick vi samma genomgång igen. Till slut kunde vi nästan rabbla den själva. Men kalsongtricket aktade vi oss för, och lyckades till slut även avvärja deras manövrar vid tredje gången gillt.

Läs även andra bloggares åsikter om öken, mediciner, kalsongtricket, berber