Heliga söndagar
Söndagar är i mitt liv heliga dagar. Inte för att jag är troende kristen utan för att jag dansar hela söndagarna. Det är min största fritidssysselsättning och det viktigaste elementet för att skapa kontinuitet i mitt liv just nu. Det är det jag kan se fram emot och det som tar upp störst plats i min kalender. Men acceptansen för att ha söndagarna uppbokad verkar liten.
När familjen har get togethers så är det just söndagar som verkar vara den regerande dagen, det har jag blivit varse de senaste veckorna. Inte för mig självklart eftersom jag inte kan. Men jag tror att de har svårt att acceptera att jag inte kan söndagar - för dansens skull. Det kanske är det viktigaste. Just att jag inte kan för dansens skull.
Det är ingen annan i min familj som direkt har några fritisssysselsättningar, så jag antar att det är därför det är svårt att förstå hur viktiga dessa är för mig. Men dessutom tror jag att de tycker att en icke-arbetande, singel inte kan ha några invändningar. Jag borde väl alltid ha tid - ingen familj att anpassa mig till och inget annat. Eller ja, ok, dansen - men vadå?
Jag betalar rätt mycket pengar för min dans. Men framför allt så missar man en hel del om man missar ett tillfälle. Och det är alltid jobbigt att försöka jaga ikapp gången därpå. Jag antar att det kan liknas vid att missa en dag på jobbet. Jag skulle aldrig be dem att missa en dag på jobbet - därför bjuder jag inte in på dagtid på veckorna. Jag tycker bara att de borde acceptera mina söndagar som heliga också. Även om jag inte har en egen familj eller en kyrka att besöka.
Undrar om Klüft, Kallur, Bergqvist och de andra också var tvugna att tampas med den här typen av tjafs med sina familjer. En fritidssyesselsättning skulle ju faktiskt kunna leda till ett heltidsjobb. Ingen borde bli gladare än dem om jag plötsligt skulle bli dansare :-) Eller åtminstone gravt förvånade.
Den här gången lyckades jag faktiskt avstyra till lördagen, efter en del grumsande.
När familjen har get togethers så är det just söndagar som verkar vara den regerande dagen, det har jag blivit varse de senaste veckorna. Inte för mig självklart eftersom jag inte kan. Men jag tror att de har svårt att acceptera att jag inte kan söndagar - för dansens skull. Det kanske är det viktigaste. Just att jag inte kan för dansens skull.
Det är ingen annan i min familj som direkt har några fritisssysselsättningar, så jag antar att det är därför det är svårt att förstå hur viktiga dessa är för mig. Men dessutom tror jag att de tycker att en icke-arbetande, singel inte kan ha några invändningar. Jag borde väl alltid ha tid - ingen familj att anpassa mig till och inget annat. Eller ja, ok, dansen - men vadå?
Jag betalar rätt mycket pengar för min dans. Men framför allt så missar man en hel del om man missar ett tillfälle. Och det är alltid jobbigt att försöka jaga ikapp gången därpå. Jag antar att det kan liknas vid att missa en dag på jobbet. Jag skulle aldrig be dem att missa en dag på jobbet - därför bjuder jag inte in på dagtid på veckorna. Jag tycker bara att de borde acceptera mina söndagar som heliga också. Även om jag inte har en egen familj eller en kyrka att besöka.
Undrar om Klüft, Kallur, Bergqvist och de andra också var tvugna att tampas med den här typen av tjafs med sina familjer. En fritidssyesselsättning skulle ju faktiskt kunna leda till ett heltidsjobb. Ingen borde bli gladare än dem om jag plötsligt skulle bli dansare :-) Eller åtminstone gravt förvånade.
Den här gången lyckades jag faktiskt avstyra till lördagen, efter en del grumsande.
Kommentarer
Trackback
