Skrattet som kom av sig
Jag läser Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari. Jag har hört att det ska vara en humoristisk skildring, men jag kan inte riktigt komma mig för att skratta. Jag inser att vissa delar har en humoristisk poäng, men skrattet är bara så väldigt långt borta. Vissa långa utläggningar som slutar med en knorr känns bara för långa. Det är som att jag bara ska tröska mig igenom boken snabbast möjligt och det finns inget utrymme för skratt i mitt sinne.
Såg Rowan Atkinsons liveshow på tv igår. Där kunde jag också tycka att han kommit på en bra idé när han hälsade publiken välkommen till helvetet. Jag tyckte det fanns många poänger i vilka han radade upp som välkomna dit. Men jag drog inte på munnen. Vart tog glädjen vägen?
Såg Rowan Atkinsons liveshow på tv igår. Där kunde jag också tycka att han kommit på en bra idé när han hälsade publiken välkommen till helvetet. Jag tyckte det fanns många poänger i vilka han radade upp som välkomna dit. Men jag drog inte på munnen. Vart tog glädjen vägen?
Kommentarer
Postat av: Iah
Hehe, här är det snarare så att det finns för lite tid... :/ Men det är jag rätt så glad för!!! De dagar jag har lite att göra blir jag bara rastlös och vet inte hur jag ska få dagarna att gå, det brukar sluta med att jag slösar bort dagen med att sitta vid datan och inte göra ett skit egentligen...
Sista dagen var det på praktiken och det känns ganska skönt faktiskt! Än om folk som sagt är trevligare nu än förr så är det skönt att slippa börja kl 8 på morronen... *S*
Nej, nu ska jag packa och göra klart så jag kan vila lite innan det är dags för träningen! :)
Postat av: Hanna
Iah: Bra att praktiken kändes bättre i alla fall. Appropå rastlöshet så försvinner den efter ett par dar av rejält slackande. Jag lovar... Jag har också varit en rastlös själ en gång.
Trackback
