Hannas Plats

Ibland tror jag att jag helt glömmer bort vem jag är. Jag har verkligen suttit och gått ner mig totalt hela eftermiddagen, känt mig otroligt nere och hängig. Så fick jag i mig ett ordentligt mål mat och - vips - vad livet blev roligare igen. Gröt till lunch! Vad tänkte jag? Glöm inte bort att äta kvinna! Jag behöver mer mat än så för att klara av den tuffa uppgiften livet. Nu känns det bättre.

Det var helt löjligt vad jag han tänka mig igenom mycket under mina gråa timmar av nedåtgående spiral. Det känns som att jag nästan hann ta mig till botten. Giv mig energi, och allt jag behöver är egentligen mat. Jag är väldigt matberoende. Mycket känsligare än jag varit förr om åren, då kunde jag gå länge utan att må så dåligt när jag glömde bort att äta.

Matberoende är ändå ett bra beroende får man väl säga. Och i stort sett det enda jag har. Jag har inte festsnusat på ett år, halleluja, jag känner inte tillstymelsen till behov av snus. Blir lite äcklad av lukten av det. Jag var i min "ungdom" även en partyprisse, men har mer eller mindre lagt även det på hyllan sen jag började plugga. Igår försökte jag ta mig en liten whiskey i syfte att lindra halssmärtan och döda eventuella bakterier. Men jag kunde inte förmå mig, så osugen var jag på alkohol. Till och med sockret är ett beroende jag lyckats undvika. Jag äter godis ibland, men mest för att unna mig. Det är sällan jag känner ett stort sug efter det (utom möjligen om jag glömt äta...). Oftast köper jag lite godis, men finner mig själv tvinga i mig det utan att alls riktigt lyckas.

Så matberoendet kanske fyller upp alla andra beroenden man kan tänkas få. Äter man bara ordenltigt så behöver man faktiskt inget annat i kroppen.

Blev nästan lite onödigt präktigt. Men sån blir man - av mat i kroppen.