Hannas Plats

Så var man hemma igen. Det jobbiga med att åka bort från verkligheten till det där parallella universumet är att det känns så ensamt att komma hem. Skönt förvisso, men det är liksom bara jag här. Blir så svårt att ordbajsa när man inte har någon att ordbajsa med. Men det är skönt att få komma tillbaka in i mina egna rutiner, det måste jag säga.

Det som på något vis har överskuggat helgen (vilket jag inte alls menar i en negativ bemärkelse) är intaget av mat. Så fort vi kom fram till mormor i fredagsmorse var det dags att äta frukost. Då hade vi precis ätit en timme tidigare på båten. Två timmars powernap senare var det lunch. Sen var det bara att ge sig iväg ut och gå för att arbeta upp någon form utav hunger. Det verkade nästan ha gått lite för bra, för jag har aldrig varit så hungrig någonsin som jag var till middagen den dagen. Jag var tvungen att påpeka för mormor flera gånger att jag var hungrig. Jag tror att hon blev glad, men hon verkade inte direkt göra sig någon brådska. Hon hotade för övrigt med leverlåda hela helgen. Så galet otäckt! Det känns obekant att behöva äta något som man verkligen inte gillar. Det behöver man liksom aldrig göra hemma. Som tur var avstyrde mamma det å det bestämdaste. Något annat som skapar en del ångest runt ätandet är det ständiga trugandet. Det räcker inte att man säger att man är mätt och inte vill ha mer, utan man måste ta i och låta ganska otrevlig för att hon ska förstå (eller höra) att man menar allvar. Det är något som känns rätt obekant i mitt liv i övrigt. Men hon kan för övrigt skicka iväg en del syrliga kommentarer om man inte äter tillräckligt. Det är bara att vänja sig, hon menar förmodligen inget illa. Hon lagar en del god mat, så det är inget att klaga på egentligen. Det blir bara en väldigt stor grej av ätandet hela tiden. Man kan aldrig släppa tanken på mat när man är där.

Deras kranvatten är en annan historia. Det är riktigt äckligt. Det smakar en hel del klor, lite som en barnbasäng faktiskt. Vi bestämde oss därför snabbt för att köpa oss en femliters dunk med vatten för att tillgodogöra vårt vattenbehov. Men vi ville inte provocera mormor, som flera gånger påpekade hur gott vatten de hade och att det fanns hur mycket som helst i kranen. Det slutade därför med att vi stod i vårt rum och smög ner vatten i våra flaskor med jämna mellanrum. Det kändes väldigt hemligt och förbjudet, som att vi stal sprit och gjorde häxor.

Jag och brorsan har skapat vår egen finska under helgen. Vi kallar den nyfinska eller negerande finska. Vi bygger nya ord genom att negera befintliga ord. Det blev en ganska stor grej och vi försöker hela tiden klå varandra. Det värsta är att jag inte kan släppa det. Men det finns ingen annan som förstår. Mamma som pratar finska förstod inte, men vi förstod varandra utmärkt, brorsan och jag. Ibland är vi som tvillingar.

Jag måste nu ta en paus för att gå och äta. Håller på att svälta ihjäl. Jag vet, jag har kommit in i en trend under verklighetsflykten. Mat, mat, mat. Undrar hur jag ska ta mig ur den??