Hannas Plats

Kvällsutsikt: Det bästa med att vara i stan just nu är att jag har en trevlig ost som ligger och väntar på mig i kylen. En liten taleggio som jag ska äta med crackers och physalis. Det ska bli gott!

Jag har gått igenom min garderob ikväll. Mission urstädning var en svag förhoppning. Jag var mest ute efter att se vad fasen jag har där inne egentligen. Utrymmet för mina kläder är minimalt och det spelar ingen roll hur prydliga högarna är när de är en halvmeter höga. Det är ändå omöjligt att hitta något. Det blir lätt så att det bara är de översta kläderna i högen som används. Dels för att jag inte vet vad jag har längst ner och dels för att det är enklast så när man har bråttom. Idag var jag tvungen att ta reda på vad som fanns längre ner. Det var verkligen dags igen.

Hittade en kofta jag var tvungen att köpa när jag jobbade på Benetton i London. Vi var tvugna att bära polyesterbyxor, en bomullstopp och en ullkofta (allt i marinblått) från deras butik. Vi var också tvugna att betala för kläderna (även om vi kanske eventuellt fick lite rabatt). I alla fall så har koftan legat där mest för att jag har betalt för den. Men idag insåg jag att den faktiskt känns användbar igen. Jag gillar egentligen inte ull eftersom min hy är känslig mot sticks. Men jag överlevde uppenbarligen med den åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan i tre månader, så det borde ju gå. Det är kul att kunna ta fram något som känns användbart igen efter åtta år! Jag tror att jag sparar på såna där saker som mest gått ur tiden för att min mamma slängt alla sina kläder från sin ungdom. Ibland när jag ser bilder av henne önskar jag att hon inte gjort det. Det fanns så mycket fint och hon sydde sååå mycket själv. Jag skällde ut henne ett antal gånger inför 60-talsfester vi hade i mellanstadiet eller överlag när man skulle klä ut sig. Men har man inte plats så har man inte. Jag har det inte heller, men vissa saker bara måste jag spara på. Jag tror att det kommer att löna sig en vacker dag. Idag till exempel.