Hannas Plats

Idag var det dags för Orla att knyta ihop diskursanalyssäcken. Vi skulle få alla de där svaren som vi de senaste fem veckorna sökt: vad är diskursanalys, varför gör vi det och hur gör vi egentligen? Smått viktiga frågor för att kunna slutföra våra projekt. Jag tror dock inte att molnen ovanför mitt huvud precis förintades i luften, men min respekt för Orla kommer aldrig att kunna förringas. Han är så kompetent och så otroligt kunnig inom sitt område (och en jäkla massa andra som det verkar) att jag nästan blir lamslagen när jag lyssnar på honom. Jag vill också vara så där bra och kunna ingjuta sån respekt hos människor. Kanske ska skriva en liten avhandling i alla fall. Vad ska jag annars sysselsätta mig med resten av livet? Och framför allt vad ska jag annars kunna hänvisa till resten av livet? Mitt livs verk...

Om en vecka ungefär ska vi i alla fall ha slutfört vår första diskursanalys. Jag känner att vi är på god väg, vi måste bara försöka tvinna ihop alla de där galna trådarna och tankarna som hänger och slänger löst i våra medvetanden. Men på en vecka ska väl inte det vara något problem. *Gulp*. Han sa i alla fall att det bara är att e-posta honom om vi har några frågor, och jag undrar hur länge det erbjudandet kvarstår. Kan han tänka sig att bli min livsmentor eller?

Mycket kärlek och respekt till Orla i alla fall. Jag känner att jag måste få ha några lärare som jag respekterar ibland i alla fall. De flesta på vår institution har förbrukat sitt förtroende för gott. De blir så otroligt ingrötade i det de gör och därmed inkonkreta och nästan spydiga i tonen mot sina elever. Inför för lite kompetens på högskolan!