Hannas Plats

Jag förstår att pengar aldrig kan köpa lycka, i alla fall inte för dem som har en massa pengar. Samtidigt känner jag varje gång jag får lön/studiemedel vilken trygghet pengar faktiskt innebär. Om pengar är trygghet måste det också innebära att de är någon slags lycka. I alla fall jämfört med att inga ha några alls.

Det var lön idag och dessa löningsdagar känner jag alltid att jag inte saknar något i hela världen. Oftast har jag inget shoppingsug på själva löningsdagen eftersom jag vet att det kommer fler dagar. Jag kan alltså bara gå runt och mysa och unna mig lunch ute och såna små saker utan att fundera över om pengarna kommer att räcka. Dessutom passar jag på att köpa frukt och grönsaker i massor. Det gäller att bunkra upp inför de tuffare tiderna om några veckor.

Idag har jag varit och klippt mig. Det kändes så där. Jag är väldigt känslig vad gäller mitt hår och att klippa mig innebär alltid ett visst trauma. Idag tror jag mest att det beror på att hon plattade hela håret. Jag känner mig som en typisk blondin, och jag gillar det inte. Men jag måste erkänna att jag fått ovanligt många blickar denna dag (vilket inte alls behöver vara positivt, ska sägas). Imorgon är jag i alla fall tillbaka till wash, blow and go. Inga extravaganser i mitt hår som syns. Jag gillar inte att det ser fixat ut. Men det är klart att jag fixar med det varje dag.

Resten av dagen har jag myst runt på stan lite. Jag har inte haft något behov att uppfylla och därför har jag känt mig mycket lugn. Det enda som jag känner lite stress över är att det här är en av de sista gångerna jag kan glida runt på stan på dagtid. Sen väntar arbetslivet inrutade vardagar. Som jag har utnyttjat studielivets flexibilitet till max, det måste jag ändå vidstå. Jag har i tre och ett halvt år varit expert på att få dagarna att gå, särskilt genom att spendera dem på stan. Jag har älskat det. Man kanske kan säga att det här är separationsångesten del II.