Hannas Plats

Det är mörkt ute och det regnar. Det konstiga är att jag lider mest när jag är inne. Då kommer det mörka tankar om hösten, jag känner mig trött och vill bara krypa ner i sängen. Egentligen borde jag sitta och plugga ett tag, men det kommer nog inte att bli av.

När jag är ute så lider jag inte jättemycket av småduggandet, så länge jag inte ska ut och långgå. Promenera till tåget eller tuben känns helt ok när jag kan vira in mig i min mysiga halsduk och dra upp huvan. Då tänker jag knappt på att det regnar ens en gång. Det är jobbigare när man kommer in och är helt dyblöt och ska vara i skolan i tre timmar. Faktum är att det idag gick bra det med. Däremot när jag kom hem så kände jag mig verkligen unkig och trött och hungrig och huvudvärkig. Jag tror det handlar om förutsättningarna också. Vad jag förväntar mig av hemmet är annat än vad jag förväntar mig av skolan. Hemmet ska vara mysigt, varmt och fabulöst. Men framför allt torrt.

Helst skulle jag krypa ner i sängen och kolla på Lost in translation tills jag kände för att sova. Men det går ju inte när man ska jobba i morgon. Det ska dessutom bli ännu värre imorgon med Gudrunstorm. Säkerligen för att jag ska jobba. Jag känner mig alltid extra miserabel när jag ska till det där stora kontorskomplexet med en massa halvokända, uttråkade ansikten som komar runt och snackar utlägg och leverantörer. Det kan väl få vem som helst att ligga vaken en hel natt. Gode gud låt mig åtminstone sova inatt! Men när det dessutom är kallt och ruggigt på vägen dit blir jag inte direkt lyckligare.

Antar att det är här jag ska börja tänka positiva tankar.