Hannas Plats

Mörker, verkar vara temat i bandet just nu. Vi arbetar om våra låtar lite och min favorit har kommit att bli riktigt tung och mörk. Som jag gillar det. Mitt ursprung tycks också vilja få komma fram. Det låter mycket finsk, sentimental, tango om den. Och jag älskar det. Fullkomligen älskar det. Hur ska man kunna sjunga om lycka undrar jag. Jag inspireras så mycket mer av det sentimentala, dekadenta och dystra än av det allt igenom braiga. Jag tycker att det nattsvarta är vackert. Jag är inte särskilt mörk i sinnet som person. Men sånt tilltalar mig av någon anledning.

Avslutningen på nya låten är desperata skrik. Sången är egentligen väldigt lik hur den var innan. Men det byggs upp mycket mer nu vilket gör att den känns väldigt desperat på slutet. Vackert! Det här måste vi spela in. Finsk tango. Men ändå inte. Takten är lik sista, dolda låten på Kents B-sidor, andra skivan. Den är finsk på riktigt. Jag funderar på att låta översätta hela vår låt till finska. Eller en vers i alla fall. För att sluta cirkeln.