Hannas Plats

Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan idag. Orsak: kollegan - vad annars. Vi har kommit att bli som ett stretsamt gammalt par. Jag förstår verkligen ingenting. Morgonen började med att han tyckte att det var bra att jag inte hade jeans på mig idag (som jag alltid annars har). Jag kan aldrig nöja mig med sånt utan var tvungen att gå till botten med varför det var bra. För övrigt var det kul bara det faktum att han uppmärksammade mitt tvära klädpolicybyte. Den diskussionen slutade i alla fall med att han pinnade iväg lite lätt uppretad (fast väldigt light, han blir inte uppretad på riktigt). Jag stod och funderade på vad som gått fel.

Vid flera tillfällen kom han förbi och pratade och vi pratade även på lunchen. Senare träffades vi i köket och jag skrattade åt att han så fort han sett mig snabbt tagit upp ett ämne å mina vägnar med en annan person - vilket jag hörde. Det var andra gången på kort stund det hände. Jag skrattade så att jag vek mig dubbelt. Någon form av ordväxling utbröt, som ingen av oss längre minns. Men han blev väldigt tyst och svarade inte längre på mina frågor. Jag frågade igen och han stod bara och stirrade. Det blev väldigt konstig stämning och jag är en person som rymmer hellre än att reda ut saker när det blir ett för stort känslomässigt virrvarr. Jag försökte en gång till, sen gick jag. Han pinnade efter och undrade om jag blivit sur. Jag sa att jag bara blivit trött och gick till min plats. Det här var vi förstås tvugna att reda ut och han kom förbi och frågade om jag blivit sur. Jag förstod ingenting eftersom det inte var jag som blivit konstig först. Det kändes som att han pådyvlade mig något som inte var sant. Så jag sa bestämt att jag inte var sur och pratade sen om något annat och fick honom att gå. Han lommade till slut iväg. Sen sprang vi på varann igen - i köket förstås. Det är en stor mötespunkt för oss. Antingen befinner vi oss båda där väldigt mycket, eller också lyckas vi springa på varann varje gång vi är där.

Hur som helst försökte vi reda ut situationen igen och ingen av oss mindes vad som sagts eller varför det uppstått en situation alls. Jag var dock ihärdig med att påpeka att han blivit "sur" först, när han ville få det till att det var jag.

Under dagen har han sagt så många bra saker som jag blir så rörd och glad över. Bara något så enkelt som hur mycket han uppskattar att prata med mig (det är lätt att göra mig glad, men bara om jag känner att det är sant förstås). Och jag håller med, jag gillar att sitta och prata med honom och vill göra det hela tiden. Jag vill bara få krypa in i vår bubbla där ingen annan kan komma in. För folk på redaktionen verkar märka att vi avskärmas när vi pratar med varandra, det är ingen som ger sig in i samtalet om det inte är nödvändigt att avbryta av jobborsaker.

Där är jag nu. Efter att ha grumlat runt på botten är jag tillbaka igen. Jag log hela vägen hem, så där så att människor tittade på mig (jag trodde förstås att jag glömt byxorna vid knäna eller nåt). Han gör mig så glad och det är så lätt att gå till jobbet. Jag vill att han ska vara vid mig hela tiden eller säga bra saker om mig så att jag mår bra. Det gör han också. Jag funderar på vad alla runt oss tänker. Vad ser de? Det värsta är att ingen skulle komma och säga något till mig. Ingen känner mig tillräckligt bra för att han skulle komma upp på det sättet. Men jag undrar verkligen hur det ser ut. Och varför är det så känslomässigt hela tiden.