Hannas Plats

Jag har verkligen blivit blödig på senaste åren. Återigen fick jag tårar i ögonen när Carolina Klüft sprang hem sitt guld på 800 m. Jag vet inte vad det är med mig och idrott, men det är oerhört känslosamt av någon anledning. Förra året när Kajsa Bergqvist tog guld i höjd i Helsinfors så grät jag. På något sätt kunde jag leva med i allt hon gått igenom med sin skada och allt för att komma tillbaka - av någon outgrundlig anledning. Jag har aldig idrottat ens en gång. Men jag tror det var därför det blev så känslosamt.

När Sinedin Zidane gjorde mål i slutminuten i åttondelen under fotbolls-VM (då Frankrike redan ledde stort) så grät jag också. Det var hans sista mästerskap och han var lagkapten. Jag kände för honom på något sätt. Hade aldrig hört talas om karln förut, men plötsligt kände jag med honom. Det är illa ställt med mig, och på något vis är jag + sport = tårar. No more tears - eller no more sport...