Hannas Plats

Jag insåg idag vad en riktigt bra kriminalroman bör innehålla förutom spänning för att den ska tilltala mig. Huvudpersonen (kriminalaren) måste ha klassig smak vad gäller mat. Det funkar väldigt bra med Åke Edwardssons böcker. Erik Winter är en sann gormand ut i fingerspetsarna. Det är ett sant nöje att få läsa vad han intar då han emellanåt hinner äta mellan alla mord. Han är väl egentligen den största gormanden i kategorin kriminalromansfigurer. Men det förekommer även en del schysst matintag i Håkan Nessers böcker om Van Veeteren. Jag tycker att det ger ett visst mervärde till böckerna och dessutom en stor eloge till författaren som tar sig tid till dessa kulinariska utsvävningar. En person som inte får glömmas i den här kategorin är förstås Sjöwall Wahlöös figur Martin Beck i filmerna i alla fall. Har tyvärr inte läst några av böckerna så det kan jag inte uttala mig om. Min nyfunna favorit Åsa Larsson tar även hon upp rejäl svensk, vällagad husmanskost i böckerna om Rebecka. Jag blir ofta hungrig när jag läser.

Loppan och hans kollegor i Hans Holmérs böcker lägger en viss tonvikt vid mat. Det brukar utförligt beskrivas vad de äter då de har sina gettogethers. Tyvärr tror jag inte det känns direkt högklassigt. Men ändå.

Anne Holts figur Hanne Wilhelmsen har tyvärr för litet intag av mat och för stort intag av cigaretter och kaffe för att det ska gå att uttala sig i frågan om huruvida hon är en gormand. Hennes böcker sväljer dock jag ändå med hull och hår.