Hannas Plats

Imorse, när jag som vanligt sprang gatlopp de 500 metrarna till tuben, kom jag på att imorgon är det sista dagen med mina vänner längs den där vägen. Det är märkligt vilka inrutade rutiner vi människor gärna har. Varje morgon ser jag mannen som i rask takt är på väg hem med morgontidngen under armen. Vid det lilla konditoriet sitter mannen med skägg och fikar varje morgon. Han ser alltid glad ut och verkar fika med olika människor varje dag. Ibland ser jag honom vid samma konditori när jag kommer hem från jobbet. Jag tänker mig att han är lite av en institution. Han sitter där jämt och folk känner igen honom, vilket innebär att han varje dag får olika människor till sitt bord. Nästan framme vid tuben ser jag också gamligen med den minst lika gamla hunden. Hunden ser ut som en liten ljudmikrofon som de har vid TV-inspelningar och linkar fram väldigt långsamt. Härom morgonen låg en av gatuarbetarna på alla fyra och rufsade runt i den lille hundens päls. Jag vet inte om hunden tyckte det var särkilt kul, men jag tror inte han hade orkat protestera oavsett. Väl framme vid tuben står DN-försäljaren och City-killen och försöker trycka en tidningen i handen på mig.

Så här har, så gott som, varje morgon sett ut den här sommaren. Det verkar finnas en del människor som inte har haft något särskilt att göra på dagarna. Det är dem jag sett varje morgon vid halv åtta. Själv så tar jag imorgon en välförtjänt semester efter åtta veckors jobbande. Det ska bli så skönt. Däremot kommer jag att sakna mina lönetanter. Jag tror att de kommer tycka att det blir lite tomt efter mig - på gott och ont. Jag har nog tagit en del plats...