Hannas Plats

Idag åkte jag på en smärre ångestattack. Det började med att jag fortfarande inte vet vad jag ska göra med mina två lediga veckor. Jag vill inte att de bara ska gå. När jag tänkte vidare på det kom jag på att jag längtar till sommar igen. Försommar och grönska. Då insåg jag att jag har ett rätt tufft år framför mig. Jag har en massa beslut som måste tas. Dels vad jag ska göra på min praktik, dels vad jag ska göra när jag blir klar till jul. Inte så små beslut med andra ord. Beslut som inte precis är min starka sida. Brrr... Det renderade i en hel del ångest i alla fall. Jag blev tvungen att landa i att jag faktiskt kan ta dagen som den är i två veckor till. Det är trots allt kanske där jag måste börja. De stora besluten får, i vanlig ordning, vänta.

Dessutom hade mamma och resten av min familj haft en jättetrevlig kräftskiva på landet igår. En kräftskiva jag gärna hade varit med på om det inte var för att den krockade med 30-årsfesten. Det gav mig ytterligare lite ångest. Sen berättade hon att storebror och en annan hade suttit och triggat varandra till att ta mer och mer plats på festen (i sången var den officiella utsagan). Då blev jag lite lättad. Det är ju en roll jag gärna har. Men med storebrorsan där hade jag nog fått en andra- till tredjeplats ändå. På festen igår tog jag rätt mycket utrymme när jag skändade den uppblåsbara späckhuggaren Willy. Jag höll på rätt länge eftersom alla ville ta kort på tilldragelsen. Sen fick jag ytterligare ett pass när jag fick i uppgift att drapera mig på altanräcket. Jag började förstås puta med läpparna och ställa ut - på ett överdrivet sätt. Även det väckte en del uppståndelse. Jag gillar det! Så jag drog kanske vinstlotten ändå.

Idag hittade jag Felicitytheme-skivan som plåster på såren. Den kan jag kanske sitta och gråta ut till. Themelåten som var i Senior year är så fantastiskt bra. Hela serien var för övrigt helt underbar. Förra hösten råkade jag hitta några osedda avsnitt som var någon slags förlängning till serien. De var helt underbara och jag grät när det började med att Felicity och Ben gjorde slut (trots att jag inte sett serien på säkert fem år). De är ju mitt absoluta favoritpar - alla kategorier. Kanske för att Ben liknar mannen i mitt liv (som inte finns i mitt liv, men väl längre bort på min ö) så mycket att det gör ont.