Hannas Plats

De senaste veckorna har jag passat på att turista runt i hemstan. Jag har försökt se den från nya perspektiv och vinklar. Samma vyer är det ju i stort, av de uppenbara anledningarna. Men jag tycker ändå jag lyckats hitta lite nya platser och abrovinklar.

 

Hundar, älven, von oben och von unten verkar ha varit temat. Och evig sol förstås. 

 

I min ungdom var det mest alternativa människor som handlade på second hand. Jag var ibland på Myrorna och rekade, men lyckades nog aldrig riktigt hitta något. Det är svårt. Det kräver tålamod och någon form av strategi.

 

På senare tid har second hand blivit vintage, som låter lite mer flådigt. Men det har också blivit mer utspritt, både att handla och att lämna in till second hand-försäljning.

 

Och jag har blivit en bättre second hand-handlare. Så gott som alla möbler på senaste halvdecenniet har inhandlats i loppissammanhang. Dels för att jag gillar gamla möbler som är tunga och genuina, dels för att jag gillar tanken på återbruk. Faktum är att jag verkar ha tumme med loppisguden. Varje gång jag tillber den och ber om något tycks jag finna det också. Särskilt när det gäller möbler. 

 

Framför allt har jag blivit loppisbiten. Jag tycker själva jakten är kul. Jakten på fina saker. Jag tycker också att det känns okej att konsumera saker som redan är, så att säga, konsumerade. När jag hittar något så svider det inte i konsumtionssjälen om jag hittar det på loppis. Ångrar jag mig får det återgå i loppiskosmos. Hittar jag dessutom kläder som sitter bra så är det som att jag måste köpa. Jag har hittat två par byxor som sitter som en smäck, för runt 50-lappen styck. De ser nästan oanvända ut. Det är väl konsumtionens baksida för vår planet, att människor köper saker utan att sedan använda dem. Men för second hand-galningar som mig är det ju fyndläge.

 

Går det att leva hela sitt konsumerande liv i andrahandshandeln?

 

Jag har fått en ny bästis. Sofia II kallar jag henne. Hon har fått mig att överväga att bli modebloggare. 

 

Att leka med dockor är tydligen något som jag aldrig kommer bli för gammal för. Dockan har bara vuxit. Det är väldigt praktiskt eftersom det innebär att vi kan ha samma kläder, Sofia och jag. En annan lite lustig grej som slår mig är att min docka som barn hette (och heter fortfarande) Sofie. 

 

Temat på Hannas mode är egensytt, second hand och återbruk.