Hannas Plats

Hela den här veckan har det varit gudomligt bra väder. Klart och soligt, inte allt för kallt på kvällarna. Då har jag passat på att vara i fysisk limbo. Inte sjuk, men precis på väg. Vill inte utlösa, men det vägrar att riktigt ge sig. Så inga skidor för mig.

Däremot kom jag att tänka på när jag var liten och inte ville vara sjuk men fortfarande egentligen var helt febrig. Låtsades frisk och ville ut och leka. Eller ännu hellre när jag var magsjuk och mamma ställt ett glas cola på golvet vid sängen i väntan på att den skulle bli avslagen. Jag kände mig bra igen - och cola är ju gott. Så ja svepte hela glaset. Sen blev det liv i luckan, eller jag menar i magen.

Sådana minnen är kul. Nu blir jag mest flåsig av att promenera till jobbet. Försöker hålla mig stilla istället. Rider ut stormen. Så att säga.

Försöker återuppta det här med att läsa på fritiden. Idag iförd underställsbyxor (långtrosor), fleecebyxor, skidstrumpor, ullsockar, fårskinstofflor, långärmad tröja, fleecetröja.

Det är lite svalt inne. Ibland undrar jag om jag håller på att bli sjuk eller om jag bara känner mig sjuk på grund av kylan.

Ute är det -28. Ganska cool!

Jag ska väl inte flytta nu på ett litet tag hoppas jag. För idag har jag äntligen sålt flyttkartongerna som jag blev pålurad på ett mycket fult sätt av den där flyttfirman jag anlitade.

De har tagit upp mitt källarförråd länge nog. Bäst att göra sig av med skiten, slippa bära själv samt få en liten slant.

Win.

Jag skräms lite när jag tänker på att det bara är januari när jag ser snöhögen utanför mitt fönster. Den täcker liksom redan upp ganska väl. Och mer ska det väl bli.

Jag har några ambitioner för i år.

1. Jag ska försöka vara snygg(are). Tyvärr går det lite stick i stäv med hela min ideologi. Men jag ska i alla fall försöka ikläda mig något annat än långkallingar och fleece. Kanske sminka mig någon gång.

2. Jag vill lära mig allt (?) om andra världskriget. Verkligen nörda ner mig i det. Läsa böcker. Ni fattar. Det är något med det där kriget som verkligen fascinerar mig. Eller krig överlag faktiskt.

3. Jag ska försöka bli lite, lite mer social. Man behöver faktiskt inte umgås med många. Men någon. Ibland. Jo.

4. Utmaningar. Göra nya saker. Träffa nya människor. Har precis tagit upp skidåkning, bara en sån sak. Fler nya saker. Våga!

5. Så ska jag tro på mig själv och inte hela tiden kräva bekräftelse från andra. Det är det svåraste.

Jag har tänkt försöka byta profilbild. Men alltså det är omöjligt att ta bra bilder (just nu vill jag tillägga, men det är nog faktiskt ett allmänt problem). Jag kan verkligen konsten att se sliten ut.

Ville bara få det sagt.

Jag kan bli grinig på riktigt när jag är i andras klor, där andra bestämmer, och jag inte får mitt kontinuerliga intag av mat. Blodsockerfall är en sak. När det beror på någon annan blir det något helt annat. Grinigheten vet inga gränser.

Särskilt när 70 pers plötsligt blir till hungriga monster som ska köa för mat.

Svenskt julbord när det är som bäst.

Själv gillade jag bäst Bridgeblandningen. Ja, jag är tant.

Igår insåg jag att elementet i köket lagt av. När vet jag inte. Men där var kallt. Gick runt med termometern och insåg att jag hade mellan 17 och 18 grader runt om i lägenheten. Vid 21 på kvällen var jag genomfrusen och hade spänningshuvudvärk. Kände mig sjuk. Så jag kröp ner för natten, rädd för att behöva vakna med feber i kylan. Vid 21, sa jag det? Så tidigt har jag inte gått och lagt mig sen jag var yngre tonåring. Det här var liksom inte av trötthet, utan av uttråkning och köld. Det är få saker man orkar ta sig för när det är kallt inne.

Vaknade imorse till 17-18 grader igen. Kröp snabbt i långkallingar och fleece. Planerade för gym med bastu för dagen. Även om det kändes galet att cykla genom -18 för att nå dit. Men jag gjorde´t och jag blev varm.

Ikäll kom en smått orolig värd och skruvade på elementet och kände på draget vid fönstren. Nu sitter jag här, lite överklädd och svettas.

En inte helt vanlig känsla i casa de Hanna.

Blir hög av att vara på jobbet. Ibland undrar jag om jag har en manisk läggning (vid sidan av allt annat). Eller om det bara är så jag blir när jag träffar andra efter att ha varit för mig själv för länge.

Efteråt blir jag trött och till slut nästan lite bakis.

När den här kroppen inte får några andra berusningsmedel berusar den sig själv. Det är tunga droger jag innehåller. Kan det vara miljögifter jag utsöndrar invärtes eller?

På förmiddagsfikat bjöd en kollega på lakritschokladkulor, han varnade lite för ömma plomber innan vi tuggade i oss dem. Jag kände mig djärv. Har ju en bra tandläkare som till och med accepterar att jag biter henne i fingret.

En av de sista tuggorna smäller det till i käken så att kollegan på andra sidan bordet nästan hoppar till. Alla tittar oroligt på mig, medan jag glatt tuggar in i mål.

Min käke lever sitt eget liv. Det har den alltid gjort.

Jag minns en påsk i min tidiga tonår när jag glatt satte i mig påskgodis redan från morgonen. Käken låste sig vid ett par tillfällen, men jag lyckades knäcka upp den. Till sist orkade den inte längre och låste sig för resten av den dagen. Jag minns påskmiddagen som att jag tog mycket små tuggor eftersom jag knappt fick in gaffeln i munnen. Morgonen efter vaknade jag med att allt var "normalt" igen.

Alldeles nyss hade jag en ny smäll i käken. Jag väntar bara på att den ska behaga låsa sig. Inga fler sega kolor idag.

Jag drabbas ofta av huvudvärk som smyger sig på under eftermiddagen. Nästan bara på jobbet eller under stress. Igår kulminerade den så till vida att jag inte kunde göra någonting på kvällen. Jag låg och pustade och led. Kände mig rent av illamående av smärta.

Någon tyckte att jag har migrän. Men jag tackade å det bestämdaste nej till det erbjudandet.

Jag gav ganska snabbt upp om dagen och la mig i min svala säng i ett mörkt rum. Det kändes som att jag plötsligt omgavs av bomull. Värken släppte snabbt.

Sen läste jag om vad som kan utlösa migrän:
- Alkoholhaltiga drycker som rödvin och vissa födoämnen, som choklad, citrusfrukter, mögelost eller andra starka ostar.

Återigen känner jag att det där inte alls är något för mig.

Nu undrar jag om det finns några fördelar med migrän? Jag undrar även vad skillnaden mellan den och spänningshuvudvärk är? Snälla Bullen, det här börjar verkligen bli en problematisk frågeställning.

"När allt kommer omkring..." En mycket märklig fast fras om jag får säga det själv. Om man tittar på den rent syntatiskt och semantiskt. Herregud vad jag är skadad av det jag läser.

Det jag skulle säga var att det funnits positiva saker med att punktera cykeln så ofta som jag gör:

1. Jag är numer kompis med grabbarna på verkstan. Fick rabatt idag. Skämtade upp dem i brygga, och sånt går ju förstås alltid hem.

2. Jag uppskattar min cykel otroligt mycket när jag väl få cykla på den.

3. Vilken energikick och urladdning det var att bli så där upprörd och sen jaga runt. Bästa träningspasset sen jag flyttade hit blev det idag. Jag är helt slut. Även mentalt förstås efter den här bergodalbanan.

Men på minuskontot ligger förstås känslan och gnager. Kommer jag att komma ut till en ny punka imorgon? Jag kan inte lita på mitt transportmedel och det är en helt förkastlig känsla.

Jag älskar fortfarande min cykel. Jag älskar fortfarande den här stan.

Men fan, vad jag är trött på punktering.

Tredje gången gillt.

Så var det höstdagjämning. Förra fredagen cyklade jag runt i mörkret utan lampor. Idag har jag pimpat mitt rosa vrålåk med lampor. Så att jag ska se något imorgonkväll.

Nu är jag redo för mörkret.

Jag har inte fattat nåt va?

Så har jag återigen svarat på Stockholms hälsoenkät. 21 frågor av 103 i övrigt väldigt varierade frågor handlade om matbeteende och då framför allt mat som problem för övervikt. Några exempel på frågor:

- Jag blir så sugen på mat att magen ofta känns som en bottenlös grop.

- Jag är alltid sugen så det är svårt för mig att sluta äta innan jag ätit upp allt på tallriken.

- När jag känner doften av en biff som fräser i pannan eller ser en saftig köttbit, är det mycket svårt att låta bli att äta, även om jag just innan avslutat en måltid.

- Jag är alltid tillräckligt sugen för att äta när som helst.

Frågorna är sanslöst vrida mot att de allra flesta skulle ha problem med övervikt eller att de äter för mycket. Det är normen i samhället. Vi borde äta mindre. Dessvärre stämmer ju inte detta på hela befolkningen, långt därifrån. Det gör mig förbannad. Man kan ju ha det motsatta problemet. En del lider exempelvis anorexi. Ingen av frågorna tog det i beaktande. Visst kunde man svara händer aldrig på samtliga, men det i sig implicerar ju inte att man har ett sjukligt beteende. Det blir också svårt att svara på frågorna utifrån ett motsatt beteende.

Jag tycker det är mycket märkligt i en hälsoenkät att utgå så totalt från en specifik hälsofråga - vikt - och bara ett perspektiv på den.

Det finns en outtalad bilprincip där jag bor. Den är att man inte ställer bilen i garaget utan utanför.

Själv ställer jag alltid cykeln i mitt garage. Där trivs den bäst. Helt själv får den stå där.

Men jag har ju glömt att berätta. Jag har blivit vald till ständig sekreterare.

Så nu är det jag och Peter Englund.

Är det inte lite passé med den här flygvärdeinnementaliteten. Alltså jag är glad att de finnns, men vad är grejen med att göra allt synkront och ständigt leende, samt att kjolen har precis rätt längd, ansiktet är lagom sminkat och håret alltid välfriserat. Vad är grejen? Har vi inte lämnat det sedesamma hemmafrustadiet bakom oss?

De är kvinnor inte maskiner! Också flygvärdinnor måste kunna ha dåliga dagar, se söndergråtna ut, osminkade, komma till jobbet i trasiga jeans, stänga luckorna i fel ordning huller om buller, visa hur man sätter på flytvästen under press (dvs bakochfram).

Däremot kan de gärna få säga allt det där som man eventuellt vill veta i högtalarna i en takt som inte går i 250. Jag fattar, de har sagt det tusen gånger förut. Men ibland är det något av det där de läser upp som man vill uppfatta och det är faktiskt stört omöjligt.

Hur skulle en flygvärdinna vara som är som mänskligheten i övrigt?

Från mitt fönster. Sol med hotfulla moln i fonden.



På jobbet: En samisk ackja och en rysk gitarr. Hur vet jag att gitarren är rysk? Det vet jag inte, men jag tror att dess ägarinna är det.

Dansen började äntligen idag. Ny stad. Ny dansskola. Nya salar och människor. Ändå var det första som slog mig när vi började inget av detta. Det jag noterade var mig sjäv. Jag har krympt.

Alltså jag vet att våren och sommaren gick ganska hårt åt mig. Vågen har redan sagt det. Men det var först när jag såg mig själv i helfigur på lite håll tillsammans med andra sunda människor som jag insåg hur illa det var.

Jag såg ut som någon med ätstörningar. Det är inte så jag vill framstå.

Men å andra sidan så är det väl det jag har haft om jag nu inte fått i mig tillräckligt med mat för att behålla vikten. När lågvattenmärket uppmättes, första gången jag ställde mig på vågen i Umeå, hade jag totalt sett under året gått ner 4 kg.

Det känns som att jag misströstar. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra.