Hannas Plats

Idag har jag fått svar på varför jag varit så trött på sistone.

Sitter nu här med halsont, yrsel och huvudvärk.

Tack för det Televerket!

Det finns saker som ideligen triggar mina tårar. Framför allt är det förknippat med andras prestationer.

Carolina Klüft. Jag behöver nästan bara se kvinnan för att känna hur halsen snör ihop sig. Hon har lyckats med så mycket, i med- och motgång. En riktig vinnarskalle som alltid gör sitt yttersta. Det känns i kroppen. Och i tårkanalerna. Anja Pärsson har i stort sett samma effekt på mig som Carolina.

Spikningar. Tydligen. Har precis varit på min första spikning. Intet ont anande. När avhandlingen var uppspikad och lyckosparken delades ut kände jag det. Allt arbete som låg bakom den där lilla handlingen. Som inte hade något med just hammaren och spiken att göra.

Däremot gråter jag aldrig på bröllop. Dessvärre förstår jag inte riktigt bröllop. Det har hänt att jag sitter och tycker att det är pinsamt. Inte kanske på de bröllop jag varit på själv, men när jag ser verkliga bröllop på tv i olika sammanhang. Men det finns ett undantag. Victoria och Daniel. När Victoria sa jag så började jag gråta. Detsamma när Daniel höll sitt tal. Jag tror att jag återigen kände att de måste ha gått igenom väldigt mycket för att komma till det där bröllopet. Llite mer komplicerat än de flesta andra bröllop.

Tårar. Ibland är det bra grejer.

Här vill man radera hårddisken och så är det det svåraste projekt jag företagit mig. Ska det vara så svårt? Folk lyckas ju oavsiktligt hela tiden!

Jag har börjat tänka på alla de där personerna som varit viktiga i mitt liv. Som liksom stannat kvar i tanken och som jag återkommer till ibland fast jag inte får en chans att säga det till dem.

Matteläraren i högstadiet som verkligen höll koll på mig. Hon märkte mina svackor, såg dem och frågade men fick aldrig några svar.

Samhällsvetenskaps- och psykologiläraren på gymnasiet som var en av de bästa lärarna jag har haft. Han var den som höll i avslutningen på studenten, sjöng Samarkand medan jag grät separationsångestens tårar. Han såg mina intresseområden inom psykologin och noterade att jag verkade veta vad jag pratade om.

Pianoläraren jag hade mellan fjärde klass och trean på gymnasiet. Hur hon stod ut. I början försökte hon få mig att bli mer ambitiös. Hon frågade varje gång och jag ville vara med på uppspelningskvällar och pianoaftnar. Svaret blev efter de första förnedrande tillfällena alltid nej. Hon undrade om jag inte skulle ångra mig. Mitt svar var nej. Hon stod ut med mig och lämnade mig på min egen ambitionsnivå. Jag önskar att jag kunde få berätta för henne att jag återupptagit det här med piano. Att poletten till och med trillat ner.

Det kändes lite tomt att komma hem till Umet. Som att det är något som saknas här. Det var också en mycket ångestladdad flygning. Men de är ju ofta det för mig, känns som att de blir värre för varje gång.

Idag har jag dock gått runt och lett, lite i mjugg. Fast för mig själv. Vet inte om det beror på att jag har pumpat mig full med endorfiner kanske. Fullbordade kvällen med att bada i den underbara älven. Den var låg, stilla, varm och jag hade den helt för mig själv. Precis som jag vill ha det.

Märker dock att jag varit borta länge när jag:
- anpassat mig efter handbroms på cykeln (vilket jag inte behöver på min fotbromsade cykel här)
- glömt att högtalarna kajkat ihop
- inte minns hur länge ägget ska koka för att bli perfekt
- glömt att jag tydligen bara har en mediumstor kastrull
- inte vet var jag förvarar påsar

Samtidigt känns det skönt att vara HEMMA.



Älven ikväll.

Ett år har gått sedan jag blev kär i Umet. Eller sedan jag såg det för första gången och blev kär i det rättare sagt.

Här kan ni läsa om det mötet.

Så här ett år senare känner jag att Umet håller lika hög klass. Men nu ger jag 5 öar av 5 så klart. Trots att jag fortfarande är lika restriktiv med femmor.

Om man på följande fråga bara har ett svar, är man tant då? Eller bara typ hårlös kanske.

*Vad brukar du regelbundet göra med ditt hår?

Permanentar håret
Fönar håret
Lockar håret
Färgar håret
Plattar håret
Tvättar med schampo
Tvättar med balsam
Stylar håret
Tvinnar och pillar med håret
Borstar håret
Inget av ovan
Annat:

Apropå att gå i ciklar.

Jag tycks helt ha gått i barndom.

På jobbet i värmen häromdagen påbörjade kollegan meningen: Nu skulle det vara gott med... Jag fyllde genast på med: ... en glass. Hon tittade förvånat på mig och sa: Nej, ett glas rosé. Då insåg jag att jag är barn igen. Jag tycker glass och läsk är lyx. När andra föredrar vin.

Så har jag börjat läsa barnböcker med stor iver.

Jag vill bada oavsett temperatur i vattnet. Ju tidigare på våren och senare på hösten, desto bättre.

Jag vill helst inte bestämma mig för saker som gäller besparingar eller pension.

Kan man kanske säga att jag är barn?

Jag läste nyss Vem ska trösta Knyttet? och fick en rejäl flashback. Allting var så bekant, bilderna, texterna, karaktärerna. Jag som aldrig riktigt läst Tove Jansson.

Då kom jag på att teatergruppen jag var med i på högstadiet satte upp Vem ska trösta knyttet? Därför minns jag hur Filifjonkan ser ut. Jag minns också vem som spelade henne. En typisk Filifjonka. Knyttet var också det bästa knytt som skådats. Jag minns hur vi gjorde lakan för att illustrera havet och fladdrade med dem på scen. "Tänk om jag finge stanna för att prata lite mer, men vem ska trösta skruttet om jag sällskapar med er?"

Men vad var jag för karaktär? Det är mycket vagt just det minnet. Jag minns mest det som var runt omkring. Jag minns väskan som vårt Knyttet steg i för att segla på havet. Kan jag ha varit dront kanske. Den här repliken känns vagt bekant, om skruttet:

"Och vem som tröstar henne det är mera än jag vet
för jag är på semester och nu vill jag lägga nät"

Synd att vi inte har det inspelat, eller åtminstone fotat. Vill minnas att vi lyckats ganska bra med scenografin.

Det luktar skolavslutning ute. Björk och hägg.

Jag minns skolavslutandet med visst obehag. Det skulle köpas in kläder som det anstod en skolavslutning. Jag gillade inte de typiska skolavslutningskläderna. De passade inte min själ. Jag släpades runt i alla butiker som fanns och inget dög. Mamma var frustrerad. Jag var frustrerad. Samma sak varje år. Varför skulle man tvunget ha klänning och fin-skor. Det var mitt värsta (är fortfarande ärligt talat)? Jag ville ha byxor. Helst jeans. Men det gick förstås inte. Var tvungen att anpassa mig till normen.

Jag önskar att jag struntat i det.

Hade det varit skolavslutning idag hade jag utmanat normen. Utan problem.

Såvisa askmolnet inte sprider sig till Östersjön sticker jag snart till Helsingfors. Lilldatorn följer förstås med. Så om jag får tid ska jag berätta vad jag gjorde igår.

En så kallad cliffhanger.

Godis. Trötthet. Hunger.

Ungefär i den ordningen.

Det var länge sen jag funderade särskilt mycket på åldersgränser. Säkert inte ens när jag var 20. Av någon anledning kom jag oftast in på ställen även om de hade åldersgräns. Men nu är jag hur som helst långt ifrån den senaste åldersgränsen, som jag gissar brukar vara 23.

Sen är det ju ungdomspriserna, som slutar gälla vid 26. Jag har dock lyckats ta mig tillbaka till studentstadiet vilket innebär att jag ofta har studentrabatter.

Nästa åldersgräns att se fram emot är 55, det är väl då man får börja flytta in i +55-boende. Sen vet jag inte, PRO har säkert åldersgräns också. Något att se fram emot med andra ord.

När jag var liten och i min ungdom så rodnade jag väldigt lätt. Hände ganska ofta om någon bara tilltalade mig, någon som jag inte var van vid eller i en situation som var ovanlig. Men det kunde också hända i helt vanliga sammanhang när jag kände mig extra exponerad.

Det var väldigt jobbigt. Inte så sällan passade människor på att påpeka det här för mig och det blev inte precis bättre. Ibland hade jag självbevaresedrift nog att liksom göra en grej av det, för att underlätta situationen.

Under åren verkar det där faktiskt ha vuxit bort, i alla fall oftast. Jag antar att inte lika många situationer känns skämmiga på samma sätt. Och nu för tiden om jag känner att det hettar till tycker jag inte att det är hela världen.

Tänk, jag trodde aldrig att det där skulle gå över. Att det skulle bli bättre. Men det blev faktiskt det.

Eller så var det jag som blev bättre.

Jag tror att jag har väntat hela mitt liv på att det ska hända något. Något. Allt är en väntan på det som kommer sen. Jag skaffar mig ett jobb, för tillfället, för att jag senare ska få drömjobbet. Jag sticker i väg och reser, en avvägd tid att vara borta, för att sedan komma hem och fortätta väntan. Jag sätter upp mål, når dem till slut och undrar: vad väntar jag nu på?

Det är det. Vad väntar jag nu på?

Inget är dåligt. Men inget är heller förträffligt. Jag önskar att jag kunde säga att det här med livet, det är livet. Den känslan vill jag ha, i alla fall någon gång, under någon tid. När min inre lycka sammanfaller med andras inre lycka. För det där med dubbel glädje kanske ändå är grejen. Jag har aldrig riktigt upplevt den under en längre period. Lyckoträffar, bra kvällar, bra helger eller veckor. Men inte perioder i livet.

Jag kan inte vänta!

Det känns som att jag bor i tropikerna för tillfället. Jag går runt barfota i linne inomhus. Precis tvärtemot hur det har varit de senaste veckorna då jag varit fullt påklädd och ändå frusit.

Från 16 grader inomhus till 28. Lite galet, minst sagt. Det visade sig att mitt element inte går att stänga av. Det är faktiskt löjligt varmt här inne. Jag vill inte klaga, samtidigt känns det onödigt att elda för kråkorna.

Eller mig.

Jag får ångest när jag tänker på att det våras. Våren är mitt sämsta. Det blir ljust och jag kan inte sova. Det blir pollen och jag blir supertrött. Alla är glada och vill vara sociala.

Jag vill krypa ihop i fosterställning och gömma mig i mörkret.

Men än är det vinter.

Jag vaknade imorse av att jag tappat känseln i axeln. Mitt sovrum håller en temperatur på 16 grader och axeln hade smitit utanför täcket. Därav det något köldslagna läget.

Min hyresvärd var här igår och tätade sovrumsfönstret. Temperaturen tycks inte ha stigit nämnvärt efter det. Men idag steg temperaturen något utomhus så jag har kunnat gå utan fleecen korta stunder, även om jag fortfarande förstås har minst dubbla strumpor (förfryser ändå tårna stundtals) och dubbla byxor.

Mina element står ändå på för allt vad tygen håller, ska tilläggas. Hur kan det bli så kallt?

Istiden är nära.

Det här är egentligen ingen nyhet för mig, men jag har åter slagits av ett mycket tydligt drag i min personlighet. Jag presterar bäst när ingen kräver av mig.

En sanning med modifikation. För jag behöver press för att alls få saker gjorda, saker jag måste göra. Typ jobb. Tidspress, ty jag är en mycket duktig prokrastinatör.

Men där jag förväntas prestera slår jag helt ifrån mig. Jag spelade piano i 9 år. Jag hörde saker om harmonilära, tragglade diverse stycken. Lärde mig stycken, de satte sig i muskelminnet. Men harmoniläran, jag orkade inte förstå mycket av den. Jag blev aldrig bra på piano. Det kändes kravfyllt varje gång jag satt vid pianot. Hade aldrig någon kreativitet.

I helgen har jag spenderat mycket tid vid pianot. Mer tid än jag gjorde på säkert 3-4 veckor under mina år som pianoelev. Och jag får aha-upplevelser hela tiden. Jag minns saker, jag tar reda på saker, jag lär mig nya grepp. För jag har ingen som helst press. Kreativiteten sprudlar.

Detsamma gäller mig och dansen, mig och skidorna, mig och bandet/låtskrivaren. Men inte mig och mitt arbete. Det är som att i allt där jag förväntas prestera fallerar jag.

Jag tror det är därför jag är så bra på att lära mig nya saker. Som nybörjare har jag inga krav på mig.

Läs även andra bloggares åsikter om prestationskrav, prokrastinera, piano

Jag hade en så klok handledare en gång. En person som jag önskar var min livsmentor. Hon sa något till mig som jag tror har påverkat mig mycket. Hon sa: "Hur vill du att människor ska komma ihåg dig? Människor du jobbat med, människor du inte träffar så ofta, eller människor som du träffar dagligen? Hur ska de tänka på dig?"

Det satte sina spår. Jag har sedan dess tänkt mycket på vilket budskap jag skickar utåt. Alltså om mig själv. Om vad som är viktigt för mig. Om vem jag är eller vill vara. Jag vet inte hur andra de facto tänker på mig.

Så nu undrar jag: Hur tänker du på mig? Hur skulle du minnas mig om vi inte längre hade kontakt? Ett ord, eller en tanke räcker. Men bara något. Hur ser du på mig? Hur tänker du att jag är? Typ: "Hanna är en person som..."

Med lite tur så ska jag senare berätta hur jag önskar att människor minns eller tänker på mig.



Läs även andra bloggares åsikter om ego, ethos, kärnvärden