Hannas Plats

Läste på lite inför min alpvandring idag:

 

"Minst en i gruppen ska ha alpvana." Nå, nu är jag min egen grupp, men min alpvana består av att ha bestigit alper tre gånger förut. Det måste räknas.

"Ta med regn- och solskydd". Regnskydd skippade jag. Har faktiskt inget med mig. Solskydd både i krämform, hattform samt i glasögonform. Mycket nöjd här. 

"Ta med vattenflaska". Check. Inga problem här, jag tog två med mig.

"Använd teleskopstavar vid branta passager." Stavarna har jag lämnat hemma, det är avsedda för vintersport. Människor i alla tider har klarat sig utan att vandra med stavar. Johodå.

"Vandringsskor och terrängkläder på". Check igen. Funktionskläder inifrån och ut. Nya vandringsskor också som bara nästan gav skoskav (men skavsårsplåstren hann jag sätta på innan!).

 

1,5 timme in i vandringen joggar det förbi en kille. Han vinkar. Jag bara ler. Lite mållös faktiskt. Var han på väg upp på toppen? Vad åt han till frukost? Frågorna hopar sig.

 

Jag är för övrigt sämst på att stanna upp på mina turer på berget. Jag stannar för att fota, för att dricka eller för att klistra på skavsårsplåster. Men inte annat. Därför gäller det att välja vandringar som jag klarar av utan att behöva stanna och äta. Grejen är att jag är lite orolig att jag inte ska vilja/orka fortsätta om jag sätter mig.

 

Efter avslutad tur säger min pulsklocka att det tar 99 timmar till full återhämtning. Ingen träning igen förrän på fredag. Men där tror jag allt den har fel.

 

Idag efter en längre cykeltur låg jag åter under träden vid den lilla sjön, i skuggan och läste. Precis där är livet perfektion. Jag kan bada. Jag har lite att äta med mig. Det är inte för varmt. Inte för kallt. Jag kom på mig själv med att inse att det var precis det här jag har tänkt på och längtat efter i ett år. Nu är jag åter här. Och jag har det minst lika bra.

 

Mina problem är av karaktären:

- Min temugg är för liten och ingen tekanna finns att tillgå

- Ska jag ta en båttur eller gå på visning av slott imorgon?

- Vandra på berg eller cykla?

- Vad ska jag äta till middag?

 

Ja ni förstår. Just nu är det lätt att vara jag. Och alldeles alldeles underbart. 

 

När jag är på aktivitetssemester finns alltid risken att jag bränner ut kroppen redan första dagen. Förra året inledde jag semestern med en cykeltur på förmiddagen och att nedstiga från ett berg (i ca 3 timmar) på eftermiddagen. Resultatet var anspända vader resten av den veckan. 

 

Jag blir så otroligt rastlös bara. Jag vill göra allt. Direkt. Tänk om jag missar något på grund av väder eller annat?!

 

I år känner jag en lite annan ro. Så jag tror jag kan ha en annan taktik. Idag började jag till exempel dagen med att bada. Friskt, 17 grader. På eftermiddagen cyklade jag en kortis. Tror att kroppen ska vara fräsch fortfarande imorgon. Så DÅ kan jag bestiga ett berg om vädret medger. Sen kan det bli varannan dag berg och varannan dag cykel, allt för att varva träningsvärken mellan ben och rumpa (sittmusklerna?). 

 

Jag tycker dessutom att det är alldeles tillräckligt att se det vackra på avstånd, från min balkong, medan jag läser en bok och dricker te. Jag har tid att göra det. Jag kan göra det. Och jag vill göra det. Alltså gör jag det. 

 

Åtminstone gjorde jag det tills regnet kom. 

 

En hel dags resande med tighta byten sätter sina spår. Framför allt på mathållningen. Jag har mellanmålat många gånger idag, men bara ätit ordentlig någon enstaka. 

 

Däremot har jag åkt bil, flygit, åkt buss, flygit, åkt buss, åkt tåg, åkt tåg, åkt buss, åkt tåg och till sist vandrat upp för ett berg. Ja, ni förstår kanske statusen nu. 

 

När tåget gled in i Zell am See satt jag bara och mös. Allt är så bekant. Det är sig likt. Om än lite kyligare. 

 

Utöver det har jag:

- Blivit ustirrad av österrikare

- Fått fågelholkrespons då jag ville ha min burgare serverad utan bröd (de verkar inte ha hört något konstigare)

- Återfunnit den fantastiska kroatiska vännen/drycken Radler

- Känt mig som hob på brasseriet där de hängt upp stolar och bord på väggen. Sitta och dingla med benen känns aldrig ergonomiskt eller rätt.

 

Jag är här nu. Och jag har semester.

 

Ordet arbetsläger har ju under 1900-talet fått lite dålig klang. Men nu råkar jag ändå vara på just ett arbetsläger. Typ. Tänk Medelhavet. Exotiska lukter. Salt vatten. Röda solnedgångar. Omgiven av hav. Ni förstår själva hur svårt det är att upparbeta någon som helst arbetsmoral. 

 

Men jag kämpar med det. Och det känns okej. 

 

Bra saker med sommarvärme:

 

- kroppen behöver salt = chips

- jag kan åka till jobbet bararmad och barbent

- allt känns lite roligare

- jag kan ha solbrillor på mig

- det eviga ljuset

 

Mindre bra saker med sommarvärme:

 

- studenterna i mitt hus drar ut på gården och sätter upp DJ-bås och kickar boll

- den ickeexisterande arbetsmoralen

- att det känns som ett nerköp att åka till Kroatien

- det eviga ljuset

 

Jag har haft en fin helg. Solig och social. En bra kombo. 

 

Tant har till och med varit på lokal. Bara att jag kallar det för att gå på lokal är tydligen tantvarning. För mitt sällskap menade att det är ett ålderstecken att jag aldrig går på lokal. Att jag håller på att fasa ut ungdomen. Jag undrade vad alla andra som var äldre då gjorde där. Men de är i en annan fas i livet, en då man hittar anledningar till att lämna hemmet. Det känns rimligt. 

 

Jag ligger och lyssnar på stadsljuden i Helsingfors. De påminner om andra städers ljud. Men jag har vant mig vid Umeås, eller i alla fall Hagas, tystnad. Det är varmt högst upp i hotellet och fönstret står öppet. Det luktar stad. Det luktar vår. Det luktar skolavslutning. Det luktar pollen. 

 

Jag gillar Helsingfors. Jag skulle kunna tänka mig att hänga här lite mer. Så känner jag jämt. 

Som om tiden har stått stilla i Helsingfors. 

 

 

Jag har gjort mig av med glasögonen nu. För gott enligt plan. Dagen har tillbringats under lasern, sedan blundandes i sängen med nurse C vid min sida. Vi har sovit och lyssnat på Spanarna i mörkret. 

 

Imorgon kommer domen. Det vill säga hur pass väl jag ser. Det skulle vara skönt att slippa uppleva laserbehandlingen igen. Så kul var det ärligt talat inte. 

 

Blogg 100 är över. Men jag har fått ny energi i bloggandet, så det var nog bra för mig. Jag ska ta itu med era utmaningar så fort jag kommer på banan igen. Eller rättare sagt kommer hem. Först, något om mina senaste dagar. Jag har laddat med energi även i köttrymden.

 

 

 

Ibland kommer jag att tänka på vilken fantastisk plats i mitt liv jag är på just nu. Jag har verkligen hamnat rätt till slut. Aldrig har jag omgett mig med så många fina kollegor samtidigt, där jag liksom gillar och kan underhållas av vem som av dem på lunchen. Jag har ett jobb jag gillar och som inte allt för ofta går ut över sömnen. Jag har balans i livet och även om dansen fått stryka lite på foten så har jag hittat många nya träningsformer som jag verkligen gillar, kanske lite oväntat. Jag har en bra lägenhet, som snart ska få nya tapeter (även om hyresvärden har bestämt att endast tapetsera om EN vägg i sovrummet, hur nu det ska bli). Jag tar mig snabbt runt i stan till de flesta ställen på mina wheels. Jag har nära till naturen, även om jag ibland saknar det vattennära läget.

 

Ja, jag vet. Allt det där är bara på ytan. Det är framför allt inuti som jag har hittat balansen. Ibland vippar förstås den där gungbrädan också. Mörkret kommer över mig. Ibland känns allt misär. Men idag är allting strålande. Jag tar vara på det eftersom jag inte vet hur det är imorgon.

 

Jag älskar det här livet.

 

Jag har varit på min första högmässa på minst ett halvt liv. Definitivt den första i Umeå. 

 

Det första som slog mig var hur välbekant kyrkorummet känns för mig. Trots att jag bara varit i Umeå stadskyrka två gånger förut så är hela miljön varm och bekant. Det luktar kyrka och det är välkomnande. Jag tillbringade ganska mycket tid i kyrkomiljö som barn. Jag gick på kyrkans barntimme, miniorerna och juniorerna, jag sjöng i två olika kyrkokörer och jag konfirmerade mig. Allt har gjort att jag är inskolad i den kristna traditionen. Även om jag inte kommer från en kristen familj.

 

Jag har absolut ingen aning om när man ska ställa sig upp. Men jag följde hjorden och det gick bra.

 

Jag kunde inte psalmerna. Men mannen bredvid mig kunde samtliga och han sjöng bra. Jag sjöng med.

 

Prästen hade en otacksam publik när han skämtade. Men han gjorde det ändå. Han skämtade om ett stort "men", "trots att det mest är kvinnor i kyrkan". Han skämtade även om "Härlig är jorden, även om hjorden med h kan vara ganska svårhanterad". Mannen bredvid mig skrattade till lågt. De andra skrattade inombords, om de alls noterade skämten. 

 

Det måste vara jobbigt att vara präst om man inte kan eller vill sjunga. Nå, prästen sjöng nu i alla fall. Inte precis som det skulle vara. Men Jesus älskar honom som han är.

 

Nattvarden innebär numer glutenfria oblater och alkoholfritt vin. Så jag tog förstås emot både Kristi kropp och Kristi blod för mig utgjutet. 

 

Jag kan inte den nya versionen av Fader vår. Jag är olds school och föredrar det ärligt talat. Den gamla versionen är mer rytmisk. 

 

Högmässan var texttolkad. Det måste vara ett vansinnigt otacksamt och svårt jobb. Men spökskrivaren kämpade på. Vid ett tillfälle blev Umeå Luleå, men det är sånt man får ta.

 

På det hela taget, en varm och positiv upplevelse. Kyrkan var mer eller mindre fullsatt. Det är en väldigt allvarlig situation, skämten till trots. Och jag kan uppskatta att det får vara allvarligt.

 

Mest satt jag och tänkte på kyrkorummet, trots allt. Hur jag skulle vilja spela och sjunga i den där underbara ackustiken. Så jag bestämmer mig för att jag ska göra det. På något sätt. 

 

Ljuset förvånar mig varje år det dyker upp efter att vi har ställt om klockan till sommartid. Min kropp förstår inte kvällningen. 

 

Det är ju ändå ett kärt besvär. 

Jag inser att jag har tillbringat (minst) två påskar med Anna. Förra året satt jag och C på Annas mammas altan i solen och drack kaffe och åt smörgås. Solen värmde i ansiktet. Llivet var gott. 

 

För tre år sedan åt jag påskmiddag med Anna and friends. Vi blåste ägg. Och vi målade ägg. Det föranledde en hel del kreativitet. Jag tänkte dela delar av den med er. 

 

 

 

 

Vad som händer och vad jag gör. Ibland är det svårt att veta vad det är som gör att saker händer en. Jag lever i tron att jag till största del måste få saker att hända genom min egen handling. Genom att vara aktör eller regissör eller vad man vill kalla det. 

 

Nu har jag bestämt att det ska hända något bra varje dag i mitt liv. Och jag kan förstås inte förvänta mig att det ska hända av sig själv. Jag menar det kommer inte bli norrsken varje dag i mitt liv precis. Så jag måste göra något bra varje dag. 

 

Igår gick jag och bastade. På väg dit lyssnade jag på podd-radio. För mig är båda dessa entiteter exempel på livskvalitet. Jag är en person som alltid eller oftast mäter eller klockar eller på andra sätt värderar mina aktiviteter, vardagliga som stora. Men i bastun finns det bara två lägen: jag trivs och sitter kvar eller jag är varm och går ut och duschar. Inget annat avgör längden på mitt bastande. När jag går därifrån är jag varm, mjuk och känner mig finskare än någonsin. Bastun gör gott för både kropp och själ. 

 

Idag höll dagen på att inledas med något dålig. Jag hann tänka: jahapp, jag som trodde att det här skulle vara en bra dag. Men så vände det hela. Det dåliga blev bra. Och vid lunch hade jag haft en intressant samtal om konsumtion och trender med en kollega som slutade med att vi konstaterade att den andra var en intressant person. (Det är för övrigt på lunchen jag lär mig mest och som det mest intressanta i livet händer.)

 

Det var dagens bra. Men imorgon är det dags att uträtta nya stordåd. Varje dag ska det hända något bra. Jag ska se till att något med min dag är bra. Vi får se vad det kan tänkas bli imorgon. 

Lycka och magi. 

 

När man önskar sig konkreta saker kan de gå i uppfyllelse. Bilden är tagen från min balkong. Tyvärr har jag inget stativ.

 

Snart är jag norrlänning på riktigt. 

 

Hur chanserna ser ut framöver? Kolla här. 

 

Jag är på gång. Igen. Matchad och klar. 

 

 

Vaknade i skidspåret imorse. Lite oväntat. Soluppgång och allt. 

 

Vampyren som kom ut i ljuset.