Hannas Plats

Jag har ett nytt ansikte. Eller också är det stress som har det.

Varje ledig stund hemma tillbringar jag framför datorn, sökandes efter litteratur, med näsan i en bok, eller skrivandes på något skolviktigt dokument. Jag inser att allt jag gör när jag är hemma har ett syfte. Varje ledig stund ska unyttjas. Läsa kan man göra samtidigt som många andra saker! 

Härom dagen insåg jag att det är till förmån för den sanitära hälsan i mitt hem. Stora dammtussar hittades bakom dörren. Att städa har låg prio.

Alla måsten ska ta minimalt med tid. Duscha, laga mat, äta, städa: jag kan göra det hur snabbt som helst. Jag stressar mig igenom sådana måsten med tankarna på annat håll. Jag har slutat lyssna på och dansa runt till musik hemma, jag har helt enkelt inte tid.

Eftersom jag hela tiden jobbar med något hinner jag aldrig ha dåligt samvete. Jag sover bra på nätterna eftersom jag kan tänka att jag har en hel dag imorgon att ta itu med allt. Pauserna är att gå och dansa eller att träffa någon för lunch - och då kopplas allt annat bort.

Men jag märker att i hemmet finns ingen fritid. Nackdelen är att jag inte hinner läsa något eget (bloggar borträknade förstås!). Jag inser också att om jag inte har något annat inbokat kan jag sitta från 9 på morgonen till 20 på kvällen med näsan i en bok. Jag sitter i köket och inser att det är mörkt och att jag inte varit i salongen 2 meter längre bort på hela dagen. Däremot inser jag att jag behöver pauser när min hjärna vägrar läsa danska och istället far iväg till betydligt varmare breddgrader för att vägra återkomma. Det händer lite för ofta...

Jag förstår inte hur jag en gång hann med att ha ett jobb!

Jag tror att jag mentalt blivit forskare redan. Jag har liksom nördtänket i mig. Allt utgår från forskningen, det är prio ett. Och ändå känner jag att jag har ett liv - eller allt är ju relativt, men i alla fall inte mindre än jag hade förut.

PS. Att skriva det här inlägget är att betrakta som grov lyx!