Hummarna
Det första jag måste mata bloggen med är en liten reflektion runt seminarier.
Jag satt bredvid en hummare som intresserat hummade med i allt som sas där framme. Ibland var hon tvungen att fylla på med saker själv som den bredvid fick ta del av - och även alla andra eftersom hon inte brydde sig om att sänka rösten.
När hon sen ställde en fråga till dem där framme började hummandet bli ännu ivrigare och jag blev nästan tvungen att dra på mig öronproppar (som jag alltid råkar har med mig!).
Under den öppna diskussinen började hon ställa två studenter mot väggen genom olika uppmaningar. Diskussionspanelen på scenen började skämta bort hennes prat och hon hummade ännu ljudligare och mer upprört. Helt omottaglig för den skämtsamma tonen.
Jag blir galen på hummare. De stör min inre upplevelse och min tid för eftertanke går till spillo. Jag blir bara irriterad och kan inte lyssna på det som jag ska lyssna på.
Andra bloggar om: hummare, öronproppar, irritation
Hahahahha, dom där hummarna alltså. Man har ju lust att trycka ner öronpropparna i halsen på dem =)
Hon verkar ju nästan ha en social störning...
Bling: Man blir ju förbannad!
Grannen: Det skulle på intet vis vara omöjligt. Hon försökte ibland involvera mig, men jag höll mig stadig utanför!
Hatar hummare nästan lika mycket som läkare, fystest och polisen just nu...
Åh, en sådan har jag också pluggat med en gång i tiden. Dessutom kunde hon ställa till med stora scener om andra inte tyckte lika som henne. Oj, vilka minnen som väcktes till liv nu... Som när hon ringde mig kl 9 en söndag morgon och bara grät och skrek... Jaja, man kan väl vara hysterisk som fattig student, men är man närmare 60, som hon var, borde man kunna kontrollera sitt humör. Det blev en lång kommentar :-/
Shit, att du stod ut. Jag skulle nog varit tvungen att gå därifrån...
Therrorese: Alltihop är en obehaglig skara...
Evans: Hummare som dessutom inte kan kontrollera sitt humör, nån måtta får det väl vara.
Beyonce: Satt i mitten, så det hade blivit ett lite väl stort projekt.
jag har en kompis som hummar för sig själv när det är helt tyst och hon är spänd. tics tror jag....
Nollåttan: Mmm.. det är helt säkert tics i en del fall. I andra tror jag det är ett sätt att liksom bli en team, som ett sätt att alliera sig på.
åhh..de var likdant på min föreläsning idag. Kluddraede hela bloket fullt med sånt jag tänkte skriva om på bloggen. Har inte hunnit ikväll bara. Får bli en annan dag. Blev jätteinspirerad iallafall;)
Hmmm....hmmmmm.....hmmmmm...intressant....hmmmmm....hmmmmm
Haha, det här var intressant för ibland kan jag komma på mig själv att lite för ivrigt nicka instämmande med föreläsaren. Då brukar jag skämmas och se mig runt för att konstatera att ingen märkt något... Så kan det bli när man gillar det man pluggar...=)
Fröet: Ibland är inspirationskällan väldigt nära och kan mjölkas in absurdum.
Magnus: Nu låter du som en gammal kollega. Han satt och hummade sig igenom telefonsamtal efter telefonsamtal, han verkade aldrig lyssna på vad den andra sa.
Petra: Kan ha hänt någon enstaka gång även för mig att jag nickat lite ivrigt. Det jobbiga är de notoriska hummarna.
Jag håller med! Helt galet irriterande med folk som hummar! Å om personen dessutom kommenterar saker eller fyller på... Hur stod du ut egentligen?
Så du är informatör! Min mamma med:) Kul!
Vilket irritationsmoment!
Du skulle ha ställt frågan
"du får en smäll om du hummar igen?"
"Hmmm...."
Ja de där är verkligen irriterande!
Iah: Det gjorde jag nästan inte. Satt som en mask i stolen.
Kluster: Hehe... bra idé... men jag slår inte tanter. Lite trist! Men det är en princip jag har.
Fia: Riktigt!
