Hannas Plats

Varför heter det logga in och inte blogga in?

Läs även andra bloggares åsikter om blogga in

Hela familjen involveras nu i mina skolarbeten eftersom jag inte har någon riktig stavningskontroll hemma.

Vad får man för synpunkter?

Finns det ingen lättare svenska att använda?

Det gör det väl, men då måste jag ju själv veta vad jag menar först...

Läs även andra bloggares åsikter om stavning, språk, familjearbete

Jag har kommit hem med en ny dialekt också. En vacker och bekant sådan.

Den har dock inte med norska att göra. Har knappt hört någon norska känns det som.

Skellefteådialekten har åter slagit rot i mig. Vacker är den.

Läs även andra bloggares åsikter om dialekt, Skelefteådialekt, kamelont

Jag har aldrig haft ett kallas-namn som hängt med. Som nyfödd hette jag Grodan mellan mamma och bröderna. Men bara en gång, på ett vykort.

I mellanstadiet kallades jag Söder under en kort period. Mest för att jag ville kallas något. Det blev lite krystat och rann snart ut i sanden. En klasskompis började kalla mej hajen, och refererade till att jag såg ut som Jaws i Bond med mina tandställningar. Så där...

På senare år har jag inte gått under något annat epitet än just Hanna. Mig veterligen. Hur man talar om mig vet jag inte.

Inte ens i bloggvärlden har jag lyckats hitta ett alias. Jag är nog för nöjd med Hanna.

Jag undrar nu: vad skulle du vilja kalla mig? Eller hur fick du ditt kallas-namn?

Läs även andra bloggares åsikter om kallas-namn, epitet

Jag har ett nytt ansikte. Eller också är det stress som har det.

Varje ledig stund hemma tillbringar jag framför datorn, sökandes efter litteratur, med näsan i en bok, eller skrivandes på något skolviktigt dokument. Jag inser att allt jag gör när jag är hemma har ett syfte. Varje ledig stund ska unyttjas. Läsa kan man göra samtidigt som många andra saker! 

Härom dagen insåg jag att det är till förmån för den sanitära hälsan i mitt hem. Stora dammtussar hittades bakom dörren. Att städa har låg prio.

Alla måsten ska ta minimalt med tid. Duscha, laga mat, äta, städa: jag kan göra det hur snabbt som helst. Jag stressar mig igenom sådana måsten med tankarna på annat håll. Jag har slutat lyssna på och dansa runt till musik hemma, jag har helt enkelt inte tid.

Eftersom jag hela tiden jobbar med något hinner jag aldrig ha dåligt samvete. Jag sover bra på nätterna eftersom jag kan tänka att jag har en hel dag imorgon att ta itu med allt. Pauserna är att gå och dansa eller att träffa någon för lunch - och då kopplas allt annat bort.

Men jag märker att i hemmet finns ingen fritid. Nackdelen är att jag inte hinner läsa något eget (bloggar borträknade förstås!). Jag inser också att om jag inte har något annat inbokat kan jag sitta från 9 på morgonen till 20 på kvällen med näsan i en bok. Jag sitter i köket och inser att det är mörkt och att jag inte varit i salongen 2 meter längre bort på hela dagen. Däremot inser jag att jag behöver pauser när min hjärna vägrar läsa danska och istället far iväg till betydligt varmare breddgrader för att vägra återkomma. Det händer lite för ofta...

Jag förstår inte hur jag en gång hann med att ha ett jobb!

Jag tror att jag mentalt blivit forskare redan. Jag har liksom nördtänket i mig. Allt utgår från forskningen, det är prio ett. Och ändå känner jag att jag har ett liv - eller allt är ju relativt, men i alla fall inte mindre än jag hade förut.

PS. Att skriva det här inlägget är att betrakta som grov lyx!

Det är då inget att hänga i granen. Ett mycket användbart uttryck. Om saker man gjort själv kanske. För vad kan lämpar sig att hänga i granen? Av det man presterar själv.

En snorkråka
En nagel
En bajskorv
En hudavlagring

Kanske inget av det skulle bli riktigt lyckat där hemma i julmyset.

Men det skulle kunna bli ganska kul...

Läs även andra bloggares åsikter om talessätt, hemmagjort, granattribut

Stoppa skolmat lagad av drogade djur.

Jag kan inte annat än hålla med. Drogade djur bör inte hantera köksknivar i ett skolkök!

Läs även andra bloggares åsikter om matlagning, DN, rubriker

På ett av seminarierna idag fick jag möjlighet att studera en teckenspråkstolk. Jag blev djupt fascinerad över hur han arbetade. Hur varje liten suck och varje litet ok översattes. Och över den nära kommunikation tolken och lyssnaren emellan. Deras nära nog ständiga ögonkonakt, hur en relationen och ett samarbete uppstår.

Vilket jobb en sådan tolk gör! Vilken performance hela akten är! Det är som ett helt skådespel, med mimik och allt. Jag har aldrig funderat över det förut. Tolken blir ett direkt eko till det talaren säger, och budskapet når alla åhörarna mer eller mindre.

Jag undrar om jag skulle bli stressad av att bli direktöversatt då där. Tänk om man börjar staka sig och göra utfyllningsljud som översätts i nästa sekund? Min hjärna skulle till slut bli helt blank och jag skulle bara tänka på tolkens nästa översättning.

Läs även andra bloggares åsikter om teckenspråk, tolk, översättning, stress

Förmiddagen har jag ägnat mig åt kändisspotting. Inte vilken som helst, utan språkforkning/nördkändisar. Jag har varit på universitetet och frottérat mig.

Främst var det kanske lokala kändisar, såna som jag känner för att jag har haft dem som lärare. Men det var också nationella kändisar av dignitet. Jag mös och tog in allt. Det där är den bubbla jag vill vara i. Jag skulle kunna lyssna på seminarier om språk hur mycket som helst, för jag får aldrig nog.

Till slut var jag tvungen att ge mig. Men jag känner mig inte mätt. Bara mer sugen. Jag vill bli en av de där. Min högsta önskan är att institutionalisera mig.

Bara det lilla.

Läs även andra bloggares åsikter om språkvetenskap, forskare, kändisar, bubbla

Biblioteksälskare. Det är jag. Vad skulle vi göra utan bibliotek?

Jag brukar göra en del räder efter att idogt letat fram det jag vill ha i libris på nätet. Jag avsätter några timmar och tar mig stan runt för att plocka upp alla godbitar jag luskat fram.

Och det är gratis.

Mitt favoritbibliotek är förstås Riksdagsbiblioteket. Där finns en hel del böcker, där är alltid lugnt, man beställer det mesta från magasin och kan hämta samma dag och får dessutom ett års lån.

Idag har jag lånat fyra böcker. Jag ska bläddra i dem med kärlek och sedan lämna dem till någon annan att bläddra i.

Och det är gratis.

Framför allt blir regnskogarna glada.

För att befästa min storhet inom lån köpte jag mig en tidning på vägen hem. Jag köper aldrig tidningar. Men den här handlar ju om Mat.

Läs även andra bloggares åsikter om bibliotek, gratis, klimatsmart

När jag nu har hittat den där gamla diktboken från tonåren så får jag passa på att bjuda på en till ifrån den.

En dröm

Barnets barnsliga hull.
Som krusningar i vinden
Lätta fötter
Som kittlingar längs floden
Lyckliga gröna ögon
Under himlens mörka svall
Långsamma smekningar
Som viskningar under stenbron

Läs även andra bloggares åsikter om diktsamling, tonåringen Hanna

Tänk dig ett hav
Tänk dig en våg som sköljer upp mot land
Tänk dig en havsbris som smeker din kind
Tänk dig en värld som försvinner i en våg som drar sig tillbaka i havet igen
Tänk dig en sol som går ner i havet
Tänk dig en klipphäll som fortfarande är varm trots att solen gått ner
Tänk dig havet som rullar fram och tillbaka vad som än händer
Tänk dig
Havet finns där vad som än händer

---

Skrivlägret: Jazzhoppan ville att jag skulle skriva något om havet och sommaren, så jag bjuder på något jag skrev för länge sen.

Ester och jag kom varandra väldigt nära inpå livet under förra året. Vi spenderade så mycket tid tillsammans att det blev väldigt ensamt när jag till slut skrivit klart boken.

Men jag är samtidigt glad att den är klar. Och jag vill tacka juryn för att jag fått det här priset. Det känns otroligt roligt och jag känner att jag är värd det.

Jag vill också tacka alla som läst boken, och alla som läst allt annat jag skrivit och givit mig respons under åren. Utan er vore jag inget.

Tack!

Nu ska jag hem och skriva klart min andra bok.

---

Skrivlägret: Maria ville att jag skulle skriva tacktalet då jag vunnit Augustpriset.

Idag är det sista dagen på skrivlägret. Det känns lite sentimentalt, jag har verkligen gillat skrivuppgifterna. Det har funnits en del att bita i. Men nu finns det bara en kvar. Om jag inte ger mig själv en sista förstås.

Ska fundera på om jag kan ge mig själv något att bita i.

Läs även andra bloggares åsikter om skrivläger, avslutning ikväll

Papper till papper

Barndoms brevvänner fick brev på Lessebo

Nu är det mindre fantastiskt, mest e-post

Eller utskrifter på Copy express

Kaffefläckat tidningspapper

Oblekt hushållspapper

Förra hösten gick i Skandia 2000

Vi stod varandra nära, då

Nu är det mest pappersmassa

Tankar om nya papper, nya dagar

Skin, är framtiden

---

Skrivlägret: Tom ville att jag skulle skriva en dikt om papper.

Jazzwalk, jazzwalk
Pas de bourrée
Pas de bourrée
Chassé
Gran Jeté
Attitude

Preparation
En Pirouette

Preparation
Enkel Chaîné
Dubbel Chaîné

Upp i Cou-de-pied
Passé
Développé

Avsluta i
Arabesque

---

Skrivlägret: Fia ville att jag skulle skriva koreografi.

Det bästa är lukten
Det näst bästa är effekten av det
Det tredje bästa är mysfaktorn att fika
Fjärde någonstans kommer smaken av det

För så där jättegod är inte varje kopp kaffe som jag intar. Det är bara de där speciella kopparna som är riktigt goda. Och de kommer inte så ofta.

Men det är dem jag dricker för. De där speciella kopparna som är så goda så att tiden stannar av och allt känns perfekt.

Det kräver sin särskilda miljö, kopp, sällskap och tillagning.

Just nu längtar jag efter min nästa riktigt goda kopp kaffe.

---

Skrivlägret: Leopardia ville att jag skulle skriva om kaffe.

Som en evighetsmaskin, fortsätter de att dyka upp. Stegen. Jag är förvirrad, vrider mig vänder, ser mig över axeln efter en annan utväg. Vart ska jag ta vägen. Stålmonstret sträcker ut sig framför mig i en hel evighet. Ingen instruktion, ingen handledning, ingenting. Bara förvirring.

Jag känner mig som att jag står i Lustiga huset och är den där proppen i första trappan upp. Hur går jag på? Hur stiger jag av? Tänk om jag ramlar halvvägs och tumlar hela vägen ner.

Denna konstanta rörelse hypnotiserar mig. Gör mig osäker, samtidigt fascinerad.

Jag blir nog kvar ett tag. Måste avvakta de andra.

---

Skrivlägret: Carin ville att jag skulle beskriva en rulltrappa som att det är första gången jag ser den.

Höstkonsert i Roslagsskolan. Det innebar Norrtälje musikkår, marschmusik och att brorsan drog i basunen - trumbonen alltså. Hela familjen skulle förstås titta på detta evenemang. 10 år, jag tyckte det var ganska härligt med marschmusik. Men det skulle ta en stund innan scenen fick min fulla uppmärksamhet.

Som gudinnor i mina ögon. Plötsligt hade de marscherat fram på scen. Drillflickorna! Jag satt ytterst på stolen. Mina, redan då stora ögon, i trans och munnen antagligen vidöppen. Vilka kläder! Snygga, vita kjolar och en liten jacka med silverknappar och tofs. Stövlar med klack , blanka strumpbyxor och så den där staven som snurrade runt, runt runt utan att jag fattade hur. Men det blänkte hypnotiskt i luften framför dem.

Det var över alldeles för fort. Jag var helt betagen. Fick en klump i magen över att det redan var slut. Jag ville ha mer!

Av någon helt oförklarlig och oanad anledning fick jag efteråt veta att de sökte nya drillflickor. Mina föräldrar var försigkomna nog att fråga om jag ville. Klart jag ville. Men jag var galet nervös. Hur skulle jag klara av att göra det där? Vilka andra var med? Hur skulle jag kunna börja i en helt okänd grupp själv?

Men en söndag stod jag plötsligt där med staven i hand. Drillandet lärde jag mig snabbt, gruppen var trevlig och det var kul. Jag började mata in koreografier i snabb takt. Norrtälje musikkår repade samtidigt som oss och vi fikade tillsammans med dem. Det var spännande och lite läskigt med alla människor runt omkring.

Den första motgången mötte jag när vi stod inför vårt första framträdande. Det var inte nervositeten, den var lugn. Det var kläderna. Borta var de snygga kjolarna, jackorna med tofs och skorna med klack. Framför mig låg istället en vit gymnastikdräkt som skulle visa sig vara genomskinlig, en lite för lång kjol i ett glansigt material som statiskt klibbade mot benen och inte alls det snygga matta tyget som klockade sig när man snurrade. Men framför allt skulle jag marschera runt i stan iförd kinaskor. Kinaskor! Platta som ankfötter. Jag var inte alls så där snygg som jag föreställt mig. Och det var en stor besvikelse.

Åren gick och färgen på dräkten varierade medan kinaskorna bestod. Det värsta var när vi gjorde Baby elephant walk och fick knallcerisa dräkter!! Men jag höll ut, väntade på belöningen. Många år senare kom den också. Första gången jag fick dra på mig min uniform kändes allt rätt, förutom att skorna var alldeles för små då - mitt vanliga problem. Där och då kände jag att jag äntligen nådde min fulländning. Och jag har aldrig drillat som jag gjorde den gången!

---

Skrivlägret: Tess ville att jag skulle skriva om när jag blev förälskad i dans första gången.

Neurotisk, helallergiker som är rutinbunden och är rädd för det mesta, framför allt döden söker dig som står ut med det och att jag saknar en fot. Ser helst att du är i 28-årsåldern.

---

Skrivlägret: Petra ville se en galen kontaktannons.