Hannas Plats

Jag saknar nagelborsten.

Flera gånger den senaste veckan har jag behövt den där rackarns nagelbortsten. Vad ska man annars rengöra fotfilen med exempelvis? Jag orkar inte alltid böja mig ner efter tvättsvampen när jag ska panikrengöra handfatet, det var ju det jag hade nagelborsten till.

Det måste vara det sociala arvet...

Jag har bestämt mig för att bojkotta hm i år.

Beror det på dålig kvalité på kläderna?

Nej.

Beror det på att de använder sig av barnarbete titt som tätt?

Nej.

Beror det på att de tar ut en avgift för människor som vill vara medlemmar men som ägnat ett år åt antikonsumtion?

Ja.

Det är inte värt ens 60 futtiga kronor för att få vara med och skövla skog för deras pappersutsikick i tid och otid. Jag kan göra bättre saker för mina 60 kronor och även på pengarna jag annars spenderat på just hm.

Humpf!

Jag i telefonen till ett företag som förvaltar en skvätt pengar: - Hej, jag skulle vilja veta när min utdelning skedde år 2008.

Chefen på företaget: - Ingen aning!

Jag, inte alls förvånad: - Nehej, vem vet det?

Chefen på företaget: - Jaa du. (Lång paus) Vem kan veta det? (Lång paus) Hon kanske. Men hon jobbar väldigt sporadiskt. Kommer nog inte förrän tidigast imorgon. Kanske.

Jag: (Väntar tyst och tålmodigt vidare.)

Chefen på företaget: - Eller han kanske. Han vikkar för henne. Så han är ju här. Han borde veta. Han gör ju våra bokslut, så han borde kunna se det. Borde han. Kanske. Utan att skicka runt dig allt för mycket. Varför vill du veta det förresten?

Jag: Ja, men det ska väl för i helvete du skita i gubbe. Men du förvaltar mina pengar så du borde väl ha någon slags koll på vem det är som ser till att de finns någonstans och när ni gör utdelningar. Eller?

Nej, det sa jag inte. Jag svarade istället snällt på hans fråga.

Chefen på företaget: (Suckar mycket djupt) - Ja, men prova ring honom. Han borde veta.

Jag: - Tack då provar jag det!

Han har ännu inte gått att nå på telefon. Av någon anledning ser jag en praktikant framför mig. Mina förhoppningar om att få svar på frågan är mycket låg. Dessutom verkar ingen på stället någonsin vara på plats och svara i telefonen. Så förutom att de inte riktigt vet hur de sköter mina pengar så verkar de ha ett rätt skönt arbetsklimat. Jag gissar att de mest fikar på dagarna.

Mitt badrumsbloggande fortsätter. Nu förväntar sig den som inte känner mig kanske att jag ska visa upp blanka rostfria ytor, 1-meters stora kakelplattor eller vattenblandare som är tokdesignade.

Istället visar jag upp hur fint och tomt mitt handfat blev när nagelborsten kastades bort. Först hann jag förstås med att panikgörarent handfatet inför fotograferingen. Det som inte syns på bilden ordentligt är att handfatet är på väg att trilla ner från väggen.

Apropå det så fick jag till slut kontakt med rörmokaren. Han skulle komma nu i eftermiddag. Jag försökte förstås pressa honom på en tid då han skulle dyka upp. Men han är ju hantverkare, så det var omöjligt. "Efter 13" lyckades han till slut prestera, uppenbart provocerad över att jag ville ha en tidsplan av honom. "Efter 13" kan ju betyda precis vad som helst. Om någon skulle hända skulle han i alla fall försöka ringa. Det känns ju tryggt.

Den som känner mig vet att jag blir oerhört stressad av att veta att någon ska dyka upp i mitt hem, men inte när. Jag tycks inte kunna företa mitt liv på normalt sätt i den situationen.



Min lite luftigare och nynagelborstade handfat.



Nagelborsten är slängd. Märk väl att även sopkorgen kommer från den blåa perioden.

På mitt handfat har det alltid stått en nagelborste. Varför, är något oklart. Men det har alltid stått en där.

Den köptes in ungefär då jag flyttade hit, för 10 år sen, och där har den blivit kvar.

Nagelborsten används till följande:

- panikgörarent handfatet när jag inte orkar böja mig ner efter svampen
- borsta rent skor
- ta upp plats på handfatskanten.

Jag kommer från en familj med en lång tradition av innehav av nagelborste på handfatskanten. Hemma hos mig har man alltid haft det. Rena naglar tycks vara en dygd. Även om man aldrig använder borsten till att just borsta naglarna.

Jag står nu i valet och kvalet om jag ska göra mig av med nagelborsten. Jag har trots allt:

- en svamp att rengöra handfatet med
- en förbrukad tandborste samt en skoborste att göra rent skorna med
- en onödigt liten handfatskant som mycket väl skulle behöva lite mer utrymme
- aldrig använt den för att rengöra naglarna.

Beslutsångesten är total.



En närbild visar tydligt att den kommer från min blåa period som påbörjades under sent 90-tal. Den stora frågan nu är om den gjort sitt.

Vid minsta symptom tror jag alltid det värsta. Vad det än gäller. Oftast har jag fel.

Jag gick till tandläkaren i alla fall. Hoppades att ilningarna som gått över skulle komma tillbaka igår, så att besöket åtminstone inte skulle vara förgäves. Men visst var det det. Det är inget fel på mina tänder som inte lite Sensodyn ska kunna reda ut.

Senaste året har jag lyckats vara där fem gånger. Det är ganska ofta (såvida man inte har tandställning för då är det ingenting). En av gångerna råkade jag bita henne i fingret - helt av misstag förstås.

Det västa är att jag tycker det är lite pinsamt att gå dit, särskilt när jag uppenbarligen inte har några tandproblem. Mitt problem är kanske snarare att jag har lite för mycket tid att tänka på mina tänder och på sjukdom. Riktigt känna efter. Jag är mest rädd för att hon tror att jag har en crush på henne.

Som tur är har jag begåvats med världens bästa tandläkare. Jag betalar varannan gång. Men med tanke på hur ofta jag är där blir det ju ändå ganska dyrt. Men hellre hål i plånboken än i tänderna.

Vad smörjer vi vår kropp med egentligen? Jag börjar seriöst undra det. För det tycks klia överallt. Jag håller nästan på att klia bort huden och hårbotten.

Finns det ens produkter som är naturliga och inte svindyra? Jag måste börja omvärdera mitt bestånd av schampoo, hårprodukter och hudprodukter. För det känns som att jag blir galen och att kemikalierna ligger och pirrar och irriterar på min hud!

Tidningsproblematiken fortgår. I lördags löste jag min svåra DN-detox genom att köpa ett lösnummer för ockerpriset 20 kronor.

Under veckorna kan jag ju lika gärna hämta en gratistidning. Enkelt och ... gratis. En snabb uträkning på lördagslösningen (vill ju inte vara utan mitt älskade lördagskryss) ger 1 040 kronor per år, vilket i runda slängar visar sig vara vad jag betalade för min årsprenumeration. Scheisse!

Dessutom känner jag mig mycket uppgiven över nyhetsvärdet på det jag läste i gratistidningen. Den kändes tyvärr mest som reklamen som dyker upp i brevlådan oavsett man vill det eller inte.

Jaha, så längtan efter det där samtalet går vidare.

Få nunor provocerar mig som denna. Den typiska yuppien. Bankanalytikern.

Det är som att nunan påminner mig om någon väldigt irriterande person.

Och jag måste stirra på den varje gång jag ska logga in på min bank. Den irriterar mig extra med sitt pockande, enträgna pekande. Kräver min uppmärksamhet.

Jag har länge undrat vad Jif skurcreme egentligen innehåller eftersom det är så extremt effektivt (all skit försvinner).

Jag har fortfarande inget svar på det, däremot har jag två fräthål i linoleumgolvet.

För en gångs skull passar jag på att frosta av frysen på vintern. Annars är klassikern att göra det i 25-gradig sommarvärme så att allt som en gång låg i frysen definitivt ska hinna tina medan istapparna sakta trillar ner i plasthinken.

Det var verkligen på tiden. Har haft frysen i två år och ännu aldrig frostat av den. Shame on me. Dessutom har jag haft en minor rödvinsolycka i den (ni vet, husmorstipset att frysa in kvarvarande rödvin för att använda i grytor - prova det inte i isbitspåsar!), så det ser ut som att någon försökt halalslakta ett rejält nötkreatur där. Nu ska det bort.

Fysen är åtminstone lämpligt tom eftersom jag nyligen storstädat den. Det som fortfarande är frysvaror hemma hos mig står i nuläget på en gemensam balkong. Jag hoppas att det står kvar även när jag ska hämta in det igen.

Jag minns OS i Turin mycket väl. Jag skulle väl egentligen sitta och plita på en uppsats i retorik, men satt istället klistrad framför tv:n. Jag såg precis allt i vintersportväg. Lärde mig otroligt mycket på de där två veckorna.

Snart är det dags igen. Det känns inte helt osannolikt att jag ska få möjlighet att se en del även från OS i Vancouver.

Tills dess gäller det att toppa formen. Under julen har jag kört ett stenhårt schema varje dag. Det finns inget som motiverar mig att träna som när jag ser So you think you can dance eller Skidskytte. Vältränade kroppar kan göra helt sjuka saker. Och vem vill inte kunna göra det.

Jag har till och med börjat fylla i ett excel-ark där jag kan se utvecklingen i antal armhävninga och sit-ups. Allt för att kunna utmana mig själv.

Som en liten treat fick jag idag lite nya träningskläder. Känner att jag kunde få det eftersom jag inte fick några nya alls under hela förra året. I år kommer jag inta danssalen i trikåer. Det känns spännande. Annars har jag varit the girl in bagy mysbyxor. Det är nya tider nu.

Jag har blivit hög på anti-konsumtion. I min iver river jag ut allt jag inte behöver. Det är som att jag vill närma mig de där sju ägodelarna. Hur skönt vore det inte?

Jag har återvunnit, kastat och gått till Myrorna i dagar nu. Men ändå har det utkristalliserat sig en liten hög med saker som kommer att bli till goodiebags. Saker som faktiskt kan vara till glädje för någon i min närhet. Så här står några påsar och väntar på sina rättmätiga ägare. Synd att julafton redan har varit.