Aldrig glasögonfri

Redan innan jag visste om vad patriarkatet var kände jag av det. Jag förstod att jag hade andra möjligheter än killar redan när jag var 5 år, att människor såg på mig annorlunda än de såg på killar. Men jag förstod det inte. Vad var skillnaden?
 
Hela min skolgång, grundskolan och gymnasiet, gick jag och kände det utan att någonsin veta något om det. Ingen pratade om det. När jag sa något som visade på dess existens blev jag betraktad som rabiat, jobbig, tjej. Det skulle ta mig tills jag var 25 innan jag hittade andra människor som hjälpte mig att sätta ord på det jag alltid sett och känt, hitta människor som förstod och som också såg. 
 
Jag har träffat kvinnor som sagt att de minsann aldrig känt av något förtryck eller hur de känt sig underordnade. Jag kan bara säga grattis. Herregud, vad skönt att slippa den känslan! Själv har jag alltid mina genusglasögon på mig, oavsett jag vill eller inte. Nu för tiden har jag också många människor runt omkring mig som ser. Ändå känner jag mig ensam. Jag känner mig ensam med mina insikter. För ingen tycks riktigt förstå, eller kanske vilja förstå, eller vilja/orka bry sig på samma nivå. Och även människor som ser kan ibland göra eller säga saker som gör att jag misströstar. 
 
Men jag har börjat skriva mer. Arga texter. Jag vet bara inte vad jag ska göra av dem. 

Kommentarer
Postat av: Fröt

Jag önskar att jag orkade ge utlopp för ilskan mer. Men jag är rädd att jag skulle gå under....svag...ja.

2013-08-17 @ 11:01:40
Postat av: Hanna

Det låter sunt att låta bli, tycker jag.

2013-08-18 @ 09:57:05
URL: http://hannasplats.blogg.se
Postat av: smultron

När jag var liten ville jag alltid vara kille i lekarna. Inte för att jag var vad somliga brukar kalla "pojkflicka". Jag tror snarare att det berodde på att män verkade friare, i filmer, tv-serier och böcker och så. Nån prinsessperiod genomgick jag aldrig. En del hävdar ju att det är nån slags oundviklig fas i flickors utveckling, well well, då har jag hoppat över den.

När jag var runt tjugo började jag läsa mer om kvinnors underordning, om vad det var som gjorde att jag kände av en sten i skon. Först då blev jag riktigt arg, samtidigt som det var en lättnad att få ord på vad jag alltid känt av. Att vara den ständiga tvåan i tävlan mellan könen.

Numera är jag lite mildare till sinnet, även om jag fortfarande blir arg över hur olika kvinnor och män behandlas. Med tiden har uppfattningen om att det är ett oerhört komplicerat och komplext problem, vuxit hos mig. Jag har lärt mig att även kvinnor kan gilla makt, att styra över andra kvinnor. Också de som kallar sig feminister. Jag har tvingats vara "snällare" mot mig själv. Ett tag försökte jag verkligen vara politiskt "rätt", en praktiserande feminist på riktig liksom. Men det var utmattande, och i förlängningen kanske inte vad jag ville eller mådde bäst av.



2013-08-18 @ 12:14:35
Postat av: Hanna

Lustigt, jag var också alltid kille. Helt oreflekterat då. Jag föredrog den rollen bara.

Men visst är det så att alla kan förtrycka och använda makt. Det är inte bara män som gör det. Jag försöker vara snäll mot mig själv men jag kan bli otyg för andra. Jag kan inte acceptera att människor jag respekterar beter sig på eller har vissa åsikter. Även om jag tänker att det är strukturella problem så tycker jag att det blir väldigt svårt och jobbigt.

Jag har definitivt en pausknapp för feminismen som är intryckt, ibland i år. Men sen är jag igång igen.

2013-08-20 @ 08:22:16
URL: http://hannasplats.blogg.se
Postat av: smultron

Jag har ingen sån pausknapp, men det är kanske en bra grej. :-) Jag har iaf insett att jag inte måste ta alla strider, inte personligen ta åt mig, ta på mig ansvaret och vara en "duktig" feminist i alla lägen. (Vad nu det är?) Feminismen är ju heller inte opåverkad av andra politiska vindar och jag är ju ganska inriktad på klass, vilket jag tycker ibland glöms bort i den feministiska debatten.

2013-08-20 @ 09:51:36
Postat av: Hanna

Det är nog främst det utåtagerande i min feminism som jag kan pausa. Och främst beror det på självbevarelsedrift.

Det är ju så in i h-te svårt att vara duktig feminist eftersom det just är oklart vad det är. Handlar det om att se ut på ett visst sätt, att bryta normer, att påvisa orättvisor, att påvisa förtryck, att påvisa varje kommentar som kan tolkas nedsättande osv i oändlighet. Jag vill ju gärna göra det jag kan, i det lilla. Jag tänker att alla får ta den kamp de vill och brinner för. Men visst är det otroligt spännande när man för in andra intersektionella perspektiv. Inte minst klass.

2013-08-20 @ 12:13:32
URL: http://hannasplats.blogg.se

Skicka flaskpost

Namn:
Kom ihåg mig till nästa flaskpost

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0