The force

Kraften, som jag nu väljer att kalla den, har egentligen alltid funnits i mitt liv. Så länge jag kan minnas i alla fall. Den har bara haft olika skepnader.
 
När jag var liten trodde jag att jag var med i Truman show (filmen). Detta innan Truman show ens skapats. Jag såg det som att det alltid fanns någon som såg mig, vad jag än gjorde.
 
Ett tag var den hos mig i form av en man. Den här mannen hälsade på mig, främst på nätterna, han sa aldrig något. Men han satt på min sängkant. Den där mannen var så frekvent att han blev som en familjemedlem som även mina övriga familjemedlemmar talade om. Trots att de förstås aldrig träffat honom. Och även om de aldrig trott på övernaturliga ting, så vitt jag vet, så var det självklart för dem att den här mannen verkligen besökte mig. 
 
Men jag har även kallat den för min skyddande ängel. För det är så jag ser på den. Som att den håller mig ifrån riktigt dåliga saker, räddar mig när jag behöver det och håller mig från dåliga val. Kollegan kallar den numer för min inneboende vän. Och det är väl så den bäst kan beskrivas.
 
Jag har alltid burit någon med mig. Någon som jag delat mina upplevelser och erfarenheter med. Den gör att jag nästan aldrig känner mig ensam, trots att jag nästan alltid är för mig själv. 
 
På den här senaste veckan känns det som att kraften, Jesus som jag har kallat den just nu, faktiskt har stärkt mig. I de mest triviala situationer. På innebandyn var jag on fire och jag tänkte att Jesus är med mig. På handledningen började jag plötsligt att skratta när jag fick en svår fråga eftersom jag satt och tänkte på Jesus. 
 
Oavsett vad det här nu är, så känner jag mig märkligt stärkt av känslan. Och samtidigt väldigt ledsen. Som att jag tänker att det har promenerat en god man på denna jord. Honom tog de livet av. Och det var för 2000 år sedan. Det gör mig ledsen.
 
 

Kommentarer
Postat av: Fröet

mina känslor av "kraften" har varit mycket mer flytande. dvs inte kopplade till någon fysisk form. jag gissar dock att alla upplevelser, samt egentligen alla religioner egentligen är uttryck för en och samma sak. jag tänker att det är kärlek.

2013-04-07 @ 08:42:35
Postat av: Fia

Vad fint du beskriver den där tryggheten som kraften ger. Jag förstår att den känslan ger styrka i alla möjliga situationer.
Visst är det otroligt sorgligt när man tänker på Jesu lidande, och hur otroligt onödigt det var. Men tänk om han inte hade haft samma förmåga att skänka tröst och förhoppning hos andra människor om han hade levt sitt liv och åldrats som vilken man som helst? Det kanske krävdes det där offret av någon anledning?
Jag har många gånger önskat att jag hade en tro, en övertygelse, som kunde skänka styrka och mod i olika sammanhang. Men tyvärr saknar jag en djup tro. Kanske beror det på uppfostran eller så är det bara några få förunnat att få den djupa, äkta tron.

2013-04-07 @ 09:26:15
URL: http://neverkeso.blogg.se
Postat av: Hanna

Frö: Det låter som en fin tanke. Så har jag nog inte sett det. Även om det på något vis borde vara grunden förstås.

Fia: Det har du rätt i. Det var väl enligt bibeln också därför han led. För att ge människorna evigt liv och syndernas förlåtelse.

Konstigt är det där med tro ändå. Hur den dyker upp. För jag har nog alltid haft någon känsla för tron, även om ingen i min familj någonsin har gett uttryck för den i någon form. Inte som jag kan minnas. Det är som att den både kommer inifrån och från saker jag har upplevt. Förstås blandat med berättelser och andras erfarenheter.

2013-04-07 @ 12:45:01
URL: http://hannasplats.blogg.se
Postat av: Fia

Vad fint beskrivet om tro!

2013-04-08 @ 08:48:28
URL: http://neverkeso.blogg.se

Skicka flaskpost

Namn:
Kom ihåg mig till nästa flaskpost

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0