Hannas Plats

Jag har för mycket saker. De väller liksom fram över allt. Så jag minns och städar bort 00-talet. Det vill säga från hela min tid i Stockholm och i den här lägenheten. Det är högt och lågt: gamla studiegrejer, mystiska likörslattar, hel- eller halvtomma burkar i badrumsskåpet. Jag styr upp och överkonsumerar gamla ljus. Allt som inte behövs ska bort. För det stjäl min luft.

Jag tänker på allt jag har, och hur onödigt det känns. För jag behöver inte allt det här! Vore det inte skönt att bara äga sju saker? Jag tänker hur mina problem ser ut jämfört med dem som inte har så mycket.

Perspektiv.

Igår hjälpte jag en liten tant upp för fyra isiga trappsteg med rollatorn. Hon erbjöd mig att ta tag i ena sidan medan hon bar i den andra. Men jag tog den lätt själv. Tanten hängde lite på min arm på den glashala trappen för att ta sig upp. Hon tackade mig så hjärtligt. Sa att jag gjort dagens gärning. För mig kändes det så lite. Det tog mig i runda slängar 15 sekunder och kostade ingen energi. För henne var det skillnad mellan att bli stående där eller att komma iväg på det hon skulle. Så enkelt är det att göra någon annans dag.