Blogglivet
Jag minns hur en kursare som bloggade lästes av andra kursare i hemlighet. Hur självutlämnande de tyckte bloggaren var. Tänk om jag också skulle bli självutlämnande. Tänk om jag skulle skriva för mycket. Tänk om människor skulle hitta mig.
Åren har gått. Jag är fortfarande en "hemlig" bloggare. Det är inget jag berättar för människor. Bara ytterst få har bjudits in till att läsa. Men visst har andra hittat mig. En del läser mig men pratar aldrig om det. Jag pratar aldrig om det. Om blogglivet. Jag förstår nu hur man helt kan separera sitt bloggliv från sitt vanliga liv. Ibland har jag också lättare att skriva saker än jag har att säga dem. Fingrarna är mina talespersoner i många sammanhang.
Bloggen har också skänkt mig en hel armada av nya vänner. Vänner som har jag ofta jag har bättre koll på än andra vänner.
En del har under åren frågat vad det här ger mig. Svaret är så mångfacetterat. Utöver de där vännerna så har jag bloggvänner som jag ännu inte träffat och som jag också värdesätter. Dessutom har jag halkat in på både det ena och det andra tack vare att människor hittat och läst min blogg. Utan bloggen skulle jag känna mig ensam tror jag. Den är så ofta min länk till världen.
Jag missade bloggens tredje födelsedag. Och nu har det snart gått ytterligare ett halvår. Jag undrar hur länge jag ska hålla på. Kan man gå från att vara bloggare till att inte vara bloggare?
Läs även andra bloggares åsikter om metabloggande, mafia, bloggliv
Grattis på födelsedagen i efterskott "Hannas plats".
Doc: Bloggen tackar å det ödmjukaste.
Jag tror att vi som skriver om våra liv har ett behov av det. Saker som behöver formuleras och få ett forum. Än så länge har jag inte funnit något bättre form och jag hoppas att inte du gör det heller, för jag hänger gärna på nästa år också ;)
Magnus: Jag tror också det. Vi kommer att bli bloggpensionärer så småningom. Dvs pensionärer som fortfarande bloggar.
Jag skulle sakna din blogg enormt om du slutade och det gäller alla bloggar jag läser. Det blir som en del av livet. En av de saker man nästan tar för givet. För mig är ditt flöde i skrivandet helt beundransvärt. Och på sätt och vis en trygghet. För här finns det nästan alltid något nytt att läsa och jag hoppas att du vill fortsätta ett tag till.
Grattis förresten!
Jag kunde inte ha sagt/skrivit det bättre själv.
Och jag hoppas inte heller att du slutar!
Ester: Vilka värmande ord! Visst är alla bloggarna en trygghet - som en vän som alltid finns där.
Jazz: Må alla bloggare överleva vintern och härda ut!
En gång bloggare, alltid bloggare (hoppas jag).
Jag har försökt sluta och pausat ett par gånger men jag kommer alltid tillbaka. Som det skrivs här ovan, det fyller ett behov.
Du inspirerade mej till mitt första inlägg på mkt mkt länge.
Tack Hanna!
