Hannas Plats

En blick på klockan sen kastar jag mig ut. Regn, regn. Jag märker det knappt. Men jag tror det är ihärdigt. Själv är jag inmurad och omgiven av Job Andersson och Patrik Larsson. De surrar runt mig. Med bastanta steg kliver jag in på växlingskontoret. Redan i dörren känner jag att något är annorlunda. Något är fel. Mannen framför håller artigt upp dörren och ler mot mig. Tar två numerlappar och tycks överlägga med sig själv över vilken han ska ge mig. Jag får den senare.

Jag drar av mig huvan och tänker att jag inte vill att de ska tro att jag ska råna dem. Då. Upptäcker jag honom. Han står där i kön. Hans rygg så bekant. Håret, till och med solglasögonen han har på huvudet trots det ihärdiga regnet och den totala frånvaron av sol. Jag fortsätter stirra medan jag tänker: jag visste det. Jag tar av mig glasögonen i ett naivt försök att putsa bort regnet från glasögonen med den blöta tröjan. Glöm det. Och han är redo att gå. Kassörskan pladdrar glatt vidare om väder och vind och vägrar släppa honom. Jag gör en ny ansats att putsa glasögonen och hinner till och med få dem på näsan innan han vänder sig om. Våra blickar möts. Jag håller kvar den. Sen är han ute från kontoret. Vad var det som hände egentligen? Två dar på raken nu. Vet jag alls vem han är?

Dagens googling: Stalka eller stalkas

Läs även andra bloggares åsikter om återseende, random