Hannas Plats

Igår såg jag finalen av So you think you can dance. Jag insåg att Mona helt klart var den bästa dansaren och grät lite när hon vann. Dessutom insåg jag att jag har dansat för Daniel som kom 3-4:a. Det tog så här lång tid för mig att inse vem han var. (Alla danslärare tycks heta Daniel, de manliga i alla fall...) För övrigt stod jag upp hela programmet. Man kan inte sitta ner och titta på dans.

Förra helgen såg jag Balettakademiens och Svenska balettskolans avslutningsföreställning på Dansens hus. Breaking boundaries. De var fantastiska och jag fick som vanligt ny inspiration. Det jag reagerade på var att särskilt under baletten, fick killarna göra induviduella framträdanden som framför allt gick ut på höga hopp, galet många piruetter, mycket spänst. I sina små tossor. Tjejerna framträdde framför allt som grupp, var ljuva och vackra i sina tåskor. Inga höga hopp (vilket jag är säker på att de kan!). Inga galna piruetter.

Det slog mig att dansen ofta bekräftar och förstärker våra könsroller. Kvinnan ljuv och i grupp, mannen stark individualist. Och visst var det roligare att kolla på männen, de rev ner applåder. Vilka hopp! Klart jag blir imponerad. Men jag tycker att kvinnorna också kan få utrymme att imponera.

Nej, jag stod inte och tittade - jag satt faktiskt som alla andra.

Läs även andra bloggares åsikter om dans, balettakademien, breaking boundaries, so you think you can dance, mona