Hannas Plats

Mina tankar sjunker allt djupare ner i hålor där de inte brukar rumstera. Jag undrar om det är någon sjukdom på gång. Tröttheten ligger som en dimma över mitt medvetande.

Och ute skiner solen.

Jag förstår varför människor får vårdepressioner. Vi nordbor är så ovana vid ljuset att det stressar oss, ger oss ingen ro. Det är som en mental vakenhet och medvetenhet om att vi måste passa på. Nu. Nu. Nu.

Jag hann som tvärast tänka på sommaren, när jag står där på altanen på landet med min kaffekopp i handen, mitt i semestern. Det är ljuvt och vackert. Allt är underbart. Och jag tänker: snart är det vinter igen. Tänk att jag aldrig kan vara nöjd. Jag måste alltid se ett slut på allt.

Vart tog nuet vägen?

Läs även andra bloggares åsikter om nuet, depression, trötthet, tankar, väntan, längtan