Samtalet
När jag svarar på hennes samtal letar jag i henner röst efter det där som jag inte vill höra. Jag måste höra mig för ordentligt innan jag kan slappna av. Känna att det är lugnt för den här gången.
För två år sen ringde hon en tidig söndagmorgon. Jag hörde att hon lät så där mjuk på rösten som hon gör när det är något jobbigt hon vill berätta. Det var farfar, han hade somnat in. Han var närmare 90 år, hade levt ett rikt liv som man säger, och hunnit bli ganska skröplig på slutet. Varje gång jag hälsade på honom var det som att han tog förväl, samtidigt som han förvissade sig om att jag skulle komma snart igen. Det var den sista vinterdagen det året, som han somnade in, världens bästa farfar. Jag minns det eftersom jag efter samtalet tog en promenad på den gnistrande isen. Det var en vacker vinterdag, och sen kom våren. Farfar väntade på att ta del av att sitt första barnbarns barn, sen orkade han inte längre.
Året innan fick jag det där samtalet som knappt gick fram genom en sprakande telefonlinje. Det där samtalet när mamma berättade att pappa var död. Tre månader tidigare hade han fått diagnosen cancer, och plötsligt var han borta. Det gick snabbt.
Två av de där samtalen i vuxen ålder. Jag kanske är förskonad ändå. För det värsta som skulle kunna hända är ändå att någon annan ringer och det har hänt min mamma något. Jag har tänkt mig att hon ska leva länge. För skulle hon försvinna skulle allt braka ihop. Då skulle jag inte orka mer. Hon är den viktigaste personen i mitt liv.
Just den här gången visade det sig att jag inte hade ett missat samtal från mamma. Det var ett gammalt samtal. Så just idag kanske jag kan vara lugn.
Andra bloggar om: konstant rädsla, telefonsamtal
Min Pappa finns inte heller länge, och jag har en liknande känsla då det gäller min mamma. Är så rädd att det ska hända henne något. Jag skulle vara ensammast i världen då känns det som. Helt utan något att luta mig mot. Vågar inte ens tänka tanken.
jag vågar inte heller tänka tanken på att förlora en förälder. förmodligen min största rädsla också. kram till dig.
Det finns en annan rädsla också. En rädsla som föräldrar har. Dvs att överleva sina barn. Den ständiga oron att det ska hända just oss något. Men så är det här i livet. Vi har känslor, vi bryr oss, vi oroar oss. och det är bra. tror jag.
Det är klart att man oroar sig för att de man älskar ska försvinna, bara vi inte oroar oss för mycket.
Kram
Jag tänker inte ens så långt...alls. Aldrig!
Förstår din oro, har själv varit med om det några gånger, att någon nära gått bort, om telefonen ringer hos mig väldigt tidigt eller sent, när den i vanliga fall inte ringer så stannar nästan mitt hjärta.
Min mamma gick bort för snart 2 år sedan, men då fanns vi vid hennes sida, men det är alltid tungt när någon försvinner, än hur väntat det kanske är..
Många kramar till dig
usch ja, sen blir man nojig för att bara för att man tänker så så ska det bli nån självuppfylld profetia...
ta hand om dig.
Vet vad du menar, Hanna. Gillar inte alls dom där samtalen, jag är mer än väl medveten om det nu.
Du får ta vara på stunderna med din mamma när ni träffas!
Med risk för att låta helt jävla psykosjuk så vet jag faktiskt inte om jag skulle bli särskilt ledsen om min mor gick bort. Vi har en kontakt som går ut på att undvika kontakt. Däremot skulle jag nog knäckas fullständigt om jag skulle förlora något av mina barn. Vårda din goda relation med din mor, för dessa är faktiskt inte självklara.
Lina: Ensammast i världen... just så..
Grannen: Tycker inte man ska tänka på det heller.
Bling: Klart det ska vara så. Tur jag inte är förälder...
Jazz: Kram
Therror: Jag önskar jag kunde säga samma sak.
LillaNisse: Samtal på konstiga tider, eller på konstiga sätt... Fy!
Leopardia: Ja, lite så känns det också.
Kluster: Det gör jag!
Magnus: Jag vet att de är inte är självklara. Därför är jag särskilt rädd om min mamma.
Man ska inte ta något eller någon förgiven. Man ska vara rädd om varandra och ta tillvara på tiden man har tillsammans. Sköt om dig. Kram till dig.
