Hannas Plats

Förra veckan rusade jag runt i jakt på någon slags festblåsa. Utan resultat förstås. Men jag inser att scenariet är väl bekant. Inte bara för att jag gjort samma sak innan senaste årets båda bröllop. Men för att det är the story of my life.

Varje skolavslutning när det krävdes finkläder var jag rökt. Rusade runt i veckor för att hitta något, alltid utan resultat. Slutade ofast med att jag hittade något gammalt eller lånade skor av mamma som jag vantrivdes i förstås. Kjol eller klänning och "finskor" har helt enkelt inte varit min grej sen jag själv började bestämma vad jag skulle ha på mig. Jag kan inte se mig själv i "finkläder".

Däremot var jag inte gammal när jag började sukta efter jeans. Men det tog tiiiid innan jag fick mitt första par. Antagligen var det något arvegods från bröderna, säkerligen lappade med blommor eller fjärilar - för att de var trasiga och för att sånt kunde tjejer ha på lapparna enligt någon annan.

Jeans är något jag aldrig har något problem att hitta ett nytt par. Jag vågar inte ens fundera över hur många jag har i garderoben. Handla jeans är kul. Men inte att handla kläder som jag använder en gång om året, om ens det. No way!

Före förra sommarens bröllop minns jag inte när det krävdes av mig att jag skulle vara finklädd, men det var säkert flera år tidigare.

Handla måsten är aldrig lätt. Dessutom är det så vansinnigt tråkig.

Däremot har jag insett poängen med att ha en trasa som hänger i garderoben och som jag kan ta fram när jag behöver. Om jag nu, mot förmodan, skulle hitta något innan nästa bröllop, så får jag köpa den. Och sedan ha den varje gång det krävs av mig.

Andra bloggar om: finkläder, krav, tvångshandla, jeans