Genusbruttan i mig tystnar aldrig
Det värsta är att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv när jag hör hur gubbarna kommenterar några tjejer i bikini. "Undrar hur gamla de där kan vara?" säger någon lystet. "Ja, i högstadieålder", säger en annan. Inget för er gubbsjuka att titta på med andra ord. När det kommer nya medarbetare som är kvinnor märker man hur de stramar upp sig och ska vara sina mest älskvärda jag, om kvinnorna är snygga. Sen kommer man att få höra kommentarer om dem resten av dagen. Inte sällan kommer det mer nedsättande kommentarer om kvinnor och hur kvinnsklighet ska bemötas.
Sånt här går inte att bemöta, men jag kan helt enkelt inte vara tyst. Det gynnar mig inte att säga något, för de tycker bara att jag är irriterande och en jäkla genuskärring. Men det gynnar inte heller kvinnskligheten att jag är tyst. Ingen annan orkar heller säga något. Innan jag kom satt alla och fnissade med lättsinnigt eller hummade med - och värst av allt - tog männens parti i många frågor. Sånt gör mig så förbannad. Fattar man inte att man degraderar sin egen roll som kvinna på det sättet. Men det känns oftast som ett försök att få vara med på männens sida. Det värsta är att allt som är nedsättande mot kvinnor också kommer att ligga dem i fatet förr eller senare.
Samtidigt förstår jag det delvis. Det är för jobbigt att hela tiden snacka emot. Men hur mycket ska man behöva tåla. Jag sitter aldrig och kommenterar män och slickar mig runt munnen eller säger nedsättande saker om män generellt. Jag kan vara nedsättande mot Paragrafryttaren, men det är för att han måste hållas på plats. Och jag gör det skämtsamt med bara honom som mottagare. Det är inget generellt manligt utan bara som försök till motvikt mot allt han häver ur sig.
Men frågan kvarstår. Hur ska jag orka med att tänka alla de här tankarna resten av mitt liv? Hur ska jag orka bemöta den här skiten? Vad ska jag göra med mig själv?? Hur ska vi kunna få till attitydförändringar mot sånt här? Visa att det inte är ok, ens på skämtnivå. Det blir för mycket. Även skämt visar på en viss inställning, vad det än är man skämtar om.
Jag känner mig helt utmattad. Inte undra på att jag jämt har ont i huvudet.
Andra bloggar om: genus, kvinnsklighet, attityder, förringande
Hanna, ge inte upp! Om inte du orkar, vem ska orka då? TACK OCH LOV att du är en genusbrutta! Du har helt rätt! Hur ska vi annars få attitydsförändringar? One person CAN make a difference... Jag tror på dig! Kram
jag förstår precis vad du menar. Jag känner mig så jävla arg för att det mest bara känns hopplöst. Man ska bara skämta med männen och vara kåt glad och tacksam!
Grannen: Nä, men det känns ganska ofta motigt när jag undrar hur jag ska ORKA! Puh.. Måste ha lite fler som verkar för attitydförändringarna. Det konstiga är att när jag säger sånt till människor tittar de oförstående på mig. Kram
Fröet: Precis, och uppskatta att de säger något om ens utseende. För det är ju det enda som betyder något.
Vi orkar tillsammans, Hanna! :-) Du är inte ensam! Även om det kan kännas så när du möts av oförstående blickar...
Det där är en smet jag själv aldrig behövt hamna mitt i. Men så är jag ju i en kvinnodominerad branch också... Men du Hanna, ge inte upp. Om du leder på jobbet så måste det ju finnas de som följer, bara att visa var skåpet ska stå. (Många metaforer nu...;))
Jag är ananym ovan, av ngn konstig orsak...
JA fy fan, man vill skrika rakt ut varje dag. Men mina kollegor har jag lyckats fostra. Så ge inte upp. Det finns hopp även i försäkringsbranschen =)
Grannen: Jag antar att vi får peppa varandra emellanåt :)
Petra: Hehe... då kanske du får höra liknande om det motsatta könet. Sånt som jag aldrig hör...
Bling: Härligt! Tror inte mina kollegor låter sig fostras i första taget. Även om jag jobbar hårt på det...
som att dunka huvudet mot en vägg. känner igen frustrationen. men vad göra? man kan ju som inte ge upp, man har ju de värderingar man har för att man har valt dem. cirklar på vattnet, små cirklar på vattnet som sakta sprider sig.
Leopardia: Det är ju de där ringarna på vattnet jag vill åt. Må de röra sig fort!
Shit, jag känner igen mig enormt i dina tankar. Jag är också gammal genusvetare och det är förjävligt att se igenom de patriarkala strukturerna. Folk fattar ju inte ett skit. Dessutom är jag som man och feminist ganska avnormaliserad av pöbeln. Vi är dömda till ett liv i skuggan av alla idioter, men stå på dig!
Patrik: Ja, det kan knappast vara lättare att vara man med de här tankarna. Men jag är glad att ni finns. De män som inte tänker i de här banorna tror jag inte heller vet sitt eget bästa. Det borde vara i allas intresse att riva de patriarkala strukturerna.
