Hannas Plats

Jag påminns om det hela tiden, nästan varje dag faktiskt. Lyckan är en illusion som ligger alldeles för nära verklighetens avgrund på något vis. När som helst kan det där samtalet komma som rubbar hela ens bana och får allt att rasa samman. E fick samtalet natten till tisdag. Hennes pappa dog bara knall och fall. Hon åkte förstås genast upp till sin mamma i Norrbotten. Resten av familjen kom också. Hennes mamma är numer själv i den delen av landet. Det måste vara tufft den dagen E måste lämna sin mamma ensam igen. Vem som helst kan få det där samtalet när som helst. Det är det som gör det så jobbigt att leva. Det är en stress som finns hos mig dagligen. Jag vet att det kan komma när som helst eftersom jag har erfarit det. Det gör att jag aldrig tillåts att sluta tänka på det. Även om det ibland skulle vara skönt att helt få bortse ifrån det. Det värsta är att jag bara vill låsa in mig i min egen lägenhet och känna min egen lycka för en stund när någon annan drabbas av det där samtalet. Det är nästan då jag känner mig som mest invaggad i trygghet. Som att det var någon annans tur nu, vilket gör att det statistiskt sätt inte borde vara min tur på ett tag till.